morochdotters.se

När orden inte räcker till

får vi ändå försöka använda de ord

och de språk som vi har

för att uttrycka det vi känner av tacksamhet

för det vi har fått dela och uppleva,

sorg över det som aldrig blev 

och saknaden som alltid kommer att finnas där.

 

När någon vi älskar dör, 

blir platsen som är kvar tom.

Men så länge vi minns och så länge vi pratar

om den vi saknar, så finns den vi saknar ändå här.

Det vi delat tillsammans kan ingen ta ifrån oss.

När vi en gång varit del av varandras liv,

kommer vi alltid att bära den andre med oss.

 

Jag tänker ibland på hjärtat som ett lapptäcke.

I varje nära möte med en människa,

ger jag bort en bit av mitt hjärta

- och får ofta en del av den andres tillbaka.

Inom mig bär jag med tacksamhet alla dessa hjärtbitar,

minnen av människor som betytt något för mig.

Alla dessa människor har format mig till den jag är idag.

 

Vi befinner oss i Allhelgonatid. En tid då vi får hjälp att minnas dem vi saknar. Men också påminns om att vi själva inte är odödliga. Jag tror att vi mår bra av att faktiskt tala om döden ibland. Döden som är en del av livet.

 

/Elisabet :)

 

Här hittar du texter som jag skrivit tidigare, kring sorgen, och livets möte med döden: