/
Allmänt /
Vardagsprat /
Allhelgonatid
Kanske är det här en av de viktigaste högtiderna i har. Allhelgonatiden, när vi uppmanas att stanna upp och minnas dem som inte längre finns ibland oss. Minnas varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Rötterna och framtiden möts här i nuet. Det är som attde dagar när vi stannar upp och på ett eller annat sätt finns i dödens närhet, så får saker i våra liv ett annat perspektiv. Somligt blir så mycket viktigare och annat kommer i skymundan. Också sådana saker som vi tidigare tyckt varait viktigt.
Livet är en vandring. Ibland kan det kännas ensamt, andra gånger känner vi andras näraro omkring oss starkt. Själv har jag en tro som finns i botten av allt. En av de vackraste dikter jag vet finns i Psaltarpsalmen 139, Gamla Testamentet. Det är en psalm jag gärna återkommer till, just i mötet med döden, mitt i livet. Den talar om en enormt stor trygghet. Tryggheten av en närvaro som finns där oavsett hur livet ser ut. Oavsett mina val i livet.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.
Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.
Psaltarpsalm 139, vers 1-5, 8-12
Många människor uttrycker att de sällan känner livet och kärleken så starkt, som i dödens närhet. Det får mig att tänka att vi kanske skulle våga låta döden vara mer närvarande i våra liv. Låta bli att gömma undan den och trycka bort den och i stället prata om den, dela våra tankar och erfarenheter av den. Kanske skulle det hjälpa oss att bli mer levande när vi lever. Kanske skulle det hjälpa oss att låta också tacksamheten få större utrymme i våra liv. Det sägs att "Sorgens gåva är en vidgad blick."
Till dig som kanske just nu lever i sorg, men också till dig som vill lära dig mer om livet, vill jag tipsa om en fin liten bok av Lars Björklund: Det som ger hoppet liv. Jag har flera gånger citerat ur boken här på bloggen och även presenterat den kort här. Han skriver om sådant som presenskunskap (insikten) och om leken som vårt grundspråk.
/Elisabet :)