morochdotters.se

Första gången jag kallades för tant var jag 14 år. Jag praktiserade som assistent i en fotoateljé då en mamma uppmanar sin dotter att "gå till tanten, så hjälper hon dig". Då kändes det lite konstigt. Men nu har det gått några år och det kändes helt rätt när jag igår, i samband med mitt födelsedagsfirande, blev korad till tant av vännen Sofia. Här står vi - två tanter med skärmmössa. 

 

Tant för mig står för något postivt. Det finns och har funnits många tanter i mitt liv som jag gärna ser som mina förebilder. Kvinnor, som funnits där och arbetat praktiskt i olika ideella sammanhang. De fixar kyrkkaffet, eller bakar bullar till försäljning. Någon stickade vackra handledsvärmare som jag fortfarande använder. De har blivit extramormor/farmor till våra barn och hållar alltid koll på var de finns i världen och vad de är intresserade av. Lyssnar med tålamod på mina och barnens tankar, delar en och annan klok tanke, men ger inte råd som ingen frågat efter. Tanter som kramar om mig när vi ses och som ber för mig när vi inte ses.

 

Jag har mött många tanter i kultursammanhang och det är inte helt konstigt att kulturtant, till och med har blivit ett begrepp. Tyvärr har det dock ibland fått en dålig klang. Som om det vore något negativt med kulturtanter?! För vad vore vårt samhälle utan dessa tanter som går på föreläsningar, läser böcker, besöker utställningar och lyssnar till konserter? En hel del av dem är också med och arrangerar tillställningarna och skapar konst själva. Andra skriver och för viktiga samtal om både stora och små frågor. Många arbetar i sociala projekt med allt ifrån språkcaféer till soppkök.

 

Så ja, jag är med stolthet en tant, nu är det officiellt. Och gärna kulturtant också!

 

/Elisabet :)