Närproducerat från Långholmen
I går tog jag en långpromenad där en tur runt Långholmen ingick. När jag passerade strax ovanför varvet såg jag en skylt om honungsförsäljning och hade tur. Tomas, som driver "Livstidshonung från Långholmen" var hemma. Det resulterade i ett smakprov och ett köp. Burken fick lagom plats i regnjackans ficka, när jag promenerade vidare.
Hela ön är ett enda stort guldgult hav just nu.
Träden blir allt kalare. Det märks att vi står på tröskeln till november.
När träden låter löven falla blir utsikten en annan. På andra sidan vattnet syns Stockholms stadshus.
Norrmälarstrand och Kungsholmen. Där på andra sidan vattnet bodde vi några år, då vi ännu var fyra i familjen.
Mitt i allt det gula finns ändå en del röda inslag.
Färgskiftningar.
Utsikt över Västerbron som leder över till Kungsholmen.
Förändringens tid. Men det är ändå en välbekant förändring, till skillnad mot mycket annat som pågår i vår värld just nu. Förändringar som på många sätt är oberäkneliga och som skapar en känsla av osäkerhet. Att då finnas nära naturen och se skiftningarna i den är en vila. Det finns en trygghet i det välbekanta.
Idag är det november och det har småregnat hela dagen. Jag har hållit mig inne och förberett mig för veckan som kommer och ägnat mig åt min "att-göra-hög". Efter det har en älskad men sliten tröja blivit brukbar igen. Det känns gott. En konkret handlig som ger omedelbart resultat. Det ger en skön tillfredsställelse.
/Elisabet :)