/
Allmänt /
Vardagsprat /
På tröskeln
Vi står på tröskeln
på väg in i det nya.
När jag vaknar idag
ser allt ut som igår.
Det är märkligt med nyårsfiranden. Jag har alltid känt mig ambivalent. Alla sammanfattningar och tillbakablickar på året som gått och alla förhoppningar kring det nya gör något med mig som jag har svårt att sätta ord på.
Kanske är det vemod? Den där känslan som står för sorg och saknad över något som gått förlorat. En längtan efter något som vi ibland mycket väl vet vad det är, men som andra gånger är mer diffust. Vemod står för en stillsam saknad. Det är inte den där häftiga, omskakande sorgen vi kan uppleva när något tas ifrån oss bryskt. Utan mer en insikt om att något vi haft och kanske tagit för givet, aldrig kommer att vara som förut.
Kanske är det realism? Få saker förändras över en natt. Framförallt inte sådant som vi brottas med. Visst skulle vi oftare önska att det gick att "vända blad", "starta om från ny kula" och "stryka ett streck över det som varit". Men det som skett kan aldrig göras ogjort och vi bär det med oss vidare in i det nya. Både det vi är glada och tacksamma för och det som gör oss ledsna, arga och trötta.
Jag tror ju att vi regelbundet behöver tid för att reflektera över våra liv och att ta ut en ny färdriktning. Och nyårstiden är en tid för just det. Jag tror också att vi behöver festen och glädjen. Vi behöver få släppa kontrollen för en stund och pausa vardagen, för att sedan ta nya tag. Vi behöver förväntningarna och förhoppningarna på nya möjligheter.
Oavsett vad min ambivalens står för, så är det idag ett nytt år! Och jag känner en tacksamhet över mycket av det jag själv bär med mig från året som gått, samtidigt som jag känner sorg. När jag ser ut över vår värld och allt som pågår just nu, känner jag både förhoppning och oro. Det är så livet är - ett både och. De olika känslorna finns där sida vid sida. Det är okej att vara både glad och ledsen samtidigt. Det är okej att hoppas på mirakel och att vara realist, samtidigt. Det är okej att känna sig liten i somligt och samtidigt vara vuxen och kompetent.
Men allt det där, som är livet, blir lättare att hantera om vi inte är ensamma. Därför är det min största förhoppning inför det nya året - att vi ännu mer söker oss till varandra för att hjälpas åt. Turas om att bära och bli burna. Turas om att ge och ta emot. Turas om att ta för oss och att avstå. Och att vi lär oss att göra det för vår egen skull, men minst lika mycket för andras skull. Med de orden i tankarna önskar jag oss alla ett Gott nytt år!
/Elisabet :)
Så fint skrivet och beskrivet. Gott Nytt År! /Marie