/ Allmänt /

Stockholm är sina människor

Stockholm, em blandning av nya och gamla hus, av människor från när och fjärran. Ett myller av liv, där jag har förmånen att bo. Efter en dryg veckas ledighet började jag jobba igen i tisdags och det har varit några intensiva dagar. Texter som ska skrivas, samtal ringas och möten hållas. Det mesta sker framför en skärm. Igår var vi ändå en grupp kollegor som sågs för att göra ett projekt ihop. Det kändes märkligt och lyxigt. Tänk att verkliga möten har blivit en ynnest. Tänk att det idag känns självklart att kliva ut i gatan, för att inte komma för nära en medmänniska som jag passerar på min väg.
 
Jag märker hur allt det här påverkar mig mer och mer. Bristen på verkliga möten och allt som upppstår runt omkring dem är markant. Att mötas framför en skärm är på många sätt effektivt ur arbetssynpunkt, men den mellanmänskliga kommunikationen uteblir. Det privata livet skymtar inte längre fram på samma sätt som tidigare. Beröringen uteblir. Den lilla klappen på axeln som ett uttryck för stöd, eller en kram till någon som behöver lite extra närhet. Blickarna, gesterna, hummandet - som bekräftar och för samtalen framåt. Allt det där är borta. 
 
Det gör livet fattigare. Det gör att min egen kreativitet och inspiration smalnar av och det blir svårare att skriva de där texterna jag ska. För mig är det så mycket svårare att tala in i en kamera, än att tala direkt till människor och känna kommunikationen som sker i rummet. I början av pandemin undrade jag vad den skulle komma att göra med oss. Nu börjar vi kunna se en del av svaren. 

Stockholm. Du är fortfarande min stad, men också du förändras under den här tiden. En stad är sina människor. Visst utgörs den av byggnader, parker och vägar, men det är människorna som ger den liv. Och just nu uteblir myllret. Vi håller avstånd. Blickarna möts, för att vi ska kunna parera varandra, inte för att hälsa.
 
Därför är jag så glad för de där gångerna då jag möter ett välbekant ansikte i affären, eller ute på promenaden. Jag blir glad över grannar som stannar till och pratar en stund. Glad över att vår innergård används flitigt, av både lekande barn och vuxna som umgås kring soffgrupperna. Och jag längtar till det ska kännas okej att bjuda hem människor igen för att umgås mer nära. Längtar tills vi ses på arbetsplatser och i de sociala sammanhang vi tillhör. 

Samtidigt tänker jag att när den dagen kommer, så behöver vi vara extra noga med att inte bara se dem vi redan känner. Alla kommer att vara svältfödda på gemenskap. Då blir det extra viktigast bli uppmärksam på nya ansikten och bjuda in också främlingen. För, som någon sa till mig en gång, en främling är inte bara en främmande person, utan också någon som kan bli din vän.
 
/Elisabet :)