/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

En orimlig situation inom vården

Jag kan inte låta bli att dela vad min vän Emelie, barnmorska på SÖS, skriver efter en natts arbetspass om en orimlig arbetssituation - som tyvärr inte är unik för just den natten. När ska det bli en förändring inom vården? I stort sett alla jag känner, som arbetar med vård och omsorg, har sina berättelser om arbetssituationer som inte är rimliga och om patienter som kommer i kläm. I detta har vi alla ett ansvar - att sätta press på våra politiker. Ingen ska behöva lämna sin arbetsplats gråtande.

/Elisabet 
**********

På väg hem efter en jobbnatt från HELVETET. Andfådd efter att ha flåsat i samma munskydd x antal timmar, trött i benen efter nattens alla raska steg och med lätt ont i magen/hjärtat. Känner mig som en superhjälte, men samtidigt känner jag mig också så otillräcklig. På väg ut genom sjukhusbyggnaden kommer tankarna på våra sparkrav och ilskan blossar upp. Blir så arg inombords att allt till slut svämmar över i tårar. Tårarna rinner medan jag går ner för sjukhusbacken, ilskan flödar ut😢

Det känns så JÄVLA OVÄRDIGT. För oss som personal, men framförallt också för de födande och alla familjer vi möter. Natten bjöd återigen på en proppfull avdelning, till och med överfylld stundtals. Hela Stockholms Region är fullt och patienterna går inte att hänvisa någonstans. Så trots att det redan är fullt så måste vi ta emot ytterligare patienter. Egentligen har vi varken rum eller personal att ta hand om alla, men vi bara måste lösa det. I stort sett alla patienterna på avd under natten ligger uppkopplade i ctg och nästan alla kurvor är avvikande. Hinner barnmorskorna och läkarna övervaka alla kurvor och åtgärda det som behövs?

För egen del så har jag hand om två förstföderskor i aktiv förlossning, precis som under de flesta arbetspassen. Båda har avvikande ctg-kurvor, båda har ont och båda är rädda. Förutom det stöd/närvaro som jag behöver ge båda så har den ena feber som tar tid att få ordning på. Jag springer som en jojo mellan dem. Plötsligt är båda helt öppna samtidigt. Jag måste gå in till den mest akuta patienten. Alla mina kollegor har lika mycket att göra och ingen har möjlighet att ”passa” den andra. En förlossningsrädd förstföderska lämnas alltså ensam trots att hon snart ska föda. Äntligen kommer en kollega som har möjlighet att passa, pjuuh. Jag befinner mig igen hos den första. Ctg-kurvan blir sämre och vi är oroliga för barnet. Det blir en sugklocka. Tack och lov mår barnet bra. Moderkakan kommer ut. Sen behövs plötsligt rummet av en ny föderska så vi får flytta in i ett mindre extrarum. Nu behövs jag på annat håll, en läkare får komma in och sy bristningen. Själv springer jag vidare. Jag och alla mina kollegor springer överlag fram och tillbaka mellan våra rum. Patienter får lämnas ensamma när nån annan har det värre. Hur prioriterar man vem som behöver en mest? Hela avdelningen brinner samtidigt. Hur mycket vi än delar på oss och hur snabbt vi än springer så känns det inte som att vi räcker till.

Trots allt ovan så rullar natten ändå på. För vi är en personalgrupp som är det starkaste gänget man kan tänka sig. Teamwork på hög nivå och en kämparglöd som heter duga. Men det finns en gräns för vad vi klarar! Så när tanken på att spara återigen dyker upp så brinner det inom mig. Ilskan lyckas inte komma ut som något annat än tårar. Hur kunde vi ha sparat på någonting inatt? Skulle vi ha varit några färre i personalen kanske? En läkare mindre hade vi nog klarat oss med? Kanske jag som barnmorska hade kunnat ha ytterligare en förstföderska i aktiv fas? Skulle vi ha skippat att övervaka något barn med skalpelektrod trots avvikande kurva? Epidural var kanske överskattat till någon? Och kanske skulle den andra patienten inte fått sina mackor, för äta är väl inte nädvändigt när man föder? OVÄRDIGT ÄR ORDET.

Tobias Nässén säger i diskussion med Kristin Wennmo Zuk i Efter fem att vi ska skriva avvikelser. När just detta arbetspass väl är över så är jag helt slut. Orkar inte sitta kvar på övertid för att skriva avvikelser, så det får göras nästa arbetspass. Jag försöker alltid att skriva avvikelser efter arbetspass likt ovanstående. Men av alla avvikelser jag har skrivit så har jag aldrig fått någon direkt återkoppling och ingen förändring sker. När vi skriver avvikelser så har något redan skett, det är försent att ändra på, någon har redan drabbats. Och trots att systemet med avvikelser funnits en lång tid så ser vår verklighet fortfarande ut som den gör. NÄR ska någon åtgärda grundproblemet i våra avvikelser? NÄR ska förändring ske?

I vår verksamhet är det nolltolerans mot död. Kvinnor och barn får inte dö i samband med förlossning. Ingen patient dog inatt. Det kändes nästan som tur. Huruvida kvinnor och barn skadas eller dör i samband med förlossning får inte handla om tur. Verksamheten blöder. Och mitt hjärta blöder för att födande inte får allt det som de förtjänar💔 Älskar mitt jobb till 150%! Det gör även mina kollegor. Men det finns också en gräns för hur länge vi kommer klara av att jobba med nuvarande belastning. Det är dags att vi får rätt resurser för att kunna ge födande en patientsäker vård och bra förlossningsupplevelse. Vad orättvist allt känns ibland. Gråter mig antagligen till sömns nu...

Blogg / Mor och dotter blogg