/
Allmänt /
Vardagsprat /
Etthundrasjuttiosex dagar i förvar
I april besökte jag min vän första gången på förvaret i Märsta. Det var en märklig känsla att kliva in i den låsta byggnaden, passera den ena dörren efter den andra, innan vi slutligen möttes i ett kalt rum, med smutsgula väggar. Jag skriver om det här.
I juli skrev jag: Men det värsta är nog ändå hur vistelsen bryter ner individen. Dag efter dag av väntan, av grusade förhoppningar...
Idag möttes vi igen. Utanför förvaret. I måndags, helt utan förvarning, fick vännen beskedet att överklagandet gått igenom. Hen fick plocka ihop sina saker och ge sig av, med villkoret att presentera sig för polisen två gånger i veckan. "Det är som att jag har fått livet tillbaka. En ny chans. Att sitta där var fruktansvärt. Men nu vet jag hur mycket det är värt. Det jag kämpar för. Att få bygga ett liv här. Och jag ska fortsätta kämpa för att det ska kunna bli så."
"När jag ser någon bli arg för att den missar ett tåg - vad gör det? Ett tåg? Om det så är trettio minuters väntan - vad är det? Jag har väntat i etthundrasextiosju dagar..."
Mötet fyllde mig med glädje. En glädje som burit mig hela dagen. Men fortfarande ställer jag frågan - vad gör allt detta med oss som samhälle? Att så många mäninskor behandlas så omänskligt. Att människor låses in, utan att ha gjort något annat brottsligt än att de kämpar för att få leva i ett land som inte befinner sig i krig. Att de drömmer om ett vanligt liv, i ett land där det är möjligt att forma sig en framtid.
/Elisabet :)