/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

70 år sedan FN:s deklaration för mänskliga rättigheter skrevs

Idag är det 70 år sedan som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skrevs. Deklarationen antogs i generalförsamlingen, som hölls i Paris, den 10 december 1948. Dagen är värd att uppmärksammas, men samtidigt måste vi också konstatera att mänskliga rättigheter kränks dagligen och att många får kämpa för det som borde vara självklart.
 
Amnesty skriver i sin tillbakablick på 2018, om hur kvinnorna gått i täten under året för att lyfta frågor inom en mängd områden, allt ifrån rätten att köra bil (Saudarabien och Iran) till rätten att inte bli utsatt för sexuellt våld (Bland annat i Indien och Sydafrika). Att Nobelpriset i fred i år går till den kongolesiske gynekologen Denis Mukwege och Nadia Murad, yazidier och före detta IS-fånge är helt rätt. Båda får priset för sitt arbete att stoppa användandet av sexuellt våld i krig och väpnad konflikt. Deras arbete är fantastiskt - men det är så fruktansvärt sorgligt att detta kan få fortgå år efter år. 
 
Mänskliga rättigheter och alla människors lika värde oavsett etnisk bakgrund, tro, sexualitet, fysiska och psykiska förutsättningar borde vara självklart, men är det inte. Och när demokratin monteras ner, riskerar också dessa frågor att påverkas. Det är otäckt och därför desto viktigare att arbeta på alla nivåer i samhället för att stärka medvetandet och kompetensen kring dessa frågor. Ikväll är det fest i Blå hallen. Det äts och skålas. Det sker en gång om året. Men arbetet måste pågå hela tiden, både på gatan, i hemmen, på skolan, nationellt och internationellt. Och vi har alla vårt ansvar att agera och inte minst att informera oss om vad som sker. 
 
Ängeln på bilden står i "Republiken Uzupis", ett konstnärskvarter i Vilnius.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Amnesty / Bloggare / FN / Mor och dotter blogg / Mänskliga rättigheter / Nobeldagen / Nobels fredspris
/ Allmänt / Vardagsprat /

Berättelser som berör

I mötet med andras livsberättelser slås jag ofta av hur mycket som handlar om att acceptera och försonas med livet som det har blivit. Acceptera och i viss mån förstå. Se mönster och sammanhang. Allt för att kunna gå vidare, fatta nya beslut och förhoppningsvis kunna undvika att skicka med nästa generation det jag själv inte vill bära på. Plocka upp det vackra, lyfta fram det som är livsbejakande och låta det få fylla livet. 
 
Jag slås av hur vi människor kan vara så mycket starkare än vi själva tror, men också så mycket svagare än vi vill visa. Ibland gråter jag inombords över vad somliga av oss tvingas stå ut med. Andra gånger ler jag varmt när människor hittar sig själva. Hittar trygghet och växer som individer. Och jag ber att vi alla ska fyllas av kärlek. Kärlek till oss själva, kärlek till människor omkring oss - men också till dem som finns längre bort. För vare sig vi vill det eller inte, så hör vi människor ihop. Vi delar samma jord. Vi delar erfarenheten av att vara människa.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / bearbetning / berättelser / livet / samtal / tankar om att vara människa
/ Allmänt / Vardagsprat /

Då ser vi bara en bit i taget

Väven och vävandet är vackra bilder för livet. Varptrådarna dras på från början och löper genom hela väven. Deras färg och kvalité påverkar helheten. Inslagen, som görs vartefter, kan däremot skifta. Färgerna kan förändras och även tjocklek och karaktär. Men hjälp av trampornas bindningar kan också variationer skapas, även om där alltid finns en grund som återkommer och som också skapar vissa begränsningar.
 
För så är det ju med livet. Vissa saker och förutsättningar finns med oss från början. I somligt går det att skapa variationer, men annat är fast. Inslagen, det vi möter på vägen, kan vi heller inte alltid styra över - men det är långt ifrån givet på förhand. Det är fascinerande hur färgerna som slås in påverkar varandra. De lyfter och förstärker vissa färgtoner och dämpar andra.
 
Ibland går en tråd av, av varpens långa trådar. Men med en van och erfaren hand kan också de trådarna lagas, utan att det syns alltför mycket. Hur helheten blir, vet vi inte förrän väven är klar att klippas ner och rullas ut. När processen i vävandet, själva livet pågår, då ser vi bara en bit i taget.
 
Apropå vävandet som bild - en av mina favoritdikter heter just Gud väver och är skriven av Av M Rienstra och översatt till svenska av Margareta Johansson.
 
/Elisabet :)