/ Allmänt / Vardagsprat /

Jag känner mig så ledsen

I mötet med både min egen och andras livsberättelser slås jag ofta av hur mycket som handlar om att acceptera och försonas med livet som det har blivit. Acceptera och i viss mån förstå. Se mönster och sammanhang. Försöka sortera ut vad som är mitt ansvar och vad som är andras. Se vad jag ska bära med mig och vad jag behöver lämna och vart det ska lämnas. Allt för att kunna gå vidare, fatta nya beslut och förhoppningsvis kunna undvika att skicka med nästa generation det jag själv inte vill bära på. Plocka upp det vackra, lyfta fram det som är livsbejakande och låta det få fylla livet. 
 
Jag slås av hur vi människor kan vara så mycket starkare än vi själva tror, men också så mycket svagare än vi vill visa. Ibland gråter jag inombords över vad somliga av oss tvingas stå ut med. Andra gånger ler jag varmt när människor hittar sig själva. Hittar trygghet och växer som individer. När människor vågar stå upp för sig själva och för andra. När de av oss som ska det, tar på sig sitt ansvar för att på något sätt skadat eller sårat någon annan. Eller när vi förstärkt någon annans felaktiga handlande genom att inte vilja se, höra och agera i det som sker.
 
Jag känner mig så ledsen och just nu bär jag på mycket sorg. Sorg över sådant jag själv sett, känt och upplevt, som väckts till liv de senaste veckorna. Sorg över det jag genom åren fått  berättat för mig, i förtroende. Sorg över det jag ser komma upp till ytan i så många sammanhang just nu. #MeToo
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / MeToo / Mor och dotter blogg / Sorg / livsberättelser / sorgearbete / tankar om livet / övergrepp
/ Allmänt / Vardagsprat /

Medkänsla i stället för ifrågasättande #MeToo

Jag tycker att det är spännande att fundera kring varför vi gör som vi gör. Varför vi gör de val vi gör. Varför vi väljer att agera som i gör. Som barn ser vi och härmar. Vi vuxna påminns ofta om att barnen snarare gör som vi gör än som vi säger. Men också som vuxna tar vi efter de mönster som finns i de sammanhang vi kommer till, som på en arbetsplats, en vänskapskrets eller var vi nu befinner oss. Ibland är det som att vi gömmer oss bakom det. Det är enklast att göra som alla andra. Då smälter vi ju in. Det är enklast att gå in i de mönster som finns. Då blir vi ju en del av gänget. Men hur blir det för oss, när vi känner att något skaver? När vi ser att något faktiskt blir helt fel, om vi vågar se och känna efter? 
 
Jag tänker på det utifrån den rörelse som #MeToo startat i vårt land. Ingen kan längre säga att vi inte vet, att vi inte ser och att vi inte förstår. Och vi har alla ett ansvar för att göra annorlunda. Det som sker just nu är starkt, när många går tillsammans och delar sina berättelser och när berättelserna möts av medkänsla och värme i stället för tvivel och ifrågasättanden. 
 
Det går alltid att göra annorlunda, om vi gör oss själva medvetna om vad som pågår. Om vi faktiskt väljer att se. Och jag tänker att vi behöver öva oss i att både se och framför allt reagera. Att inte vara tysta när vi eller någon annan utsätts för övergrepp - vad de än handlar om. Vi behöver öva oss i att ifrågasätta ord och handingar. Vad menar du? Hur tänker du nu? Vad gör du!? Stopp!  Modet kommer inte alltid av sig självt. Men varje gång vi vågar stå upp för oss själva, eller när någon annan står upp för oss, så blir det lite lättare nästa gång. Varje gång vi vågar lita på någon annan och blir bekräftade så stärks tilliten ytterligare.
 
Om det länge känts som att gamla mönster är omöjliga att förändra, så har #MeToo skapat luft och känslan av att det är möjligt. Och vi har alla ett ansvar att se till att det verkligen blir så. Alla, oavsett kön och oavsett ålder. Alla, oavsett de sammanhang vi finns i. För visst vill vi se en annan medvetenhet och ett annat agerande framöver? 
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
#MeToo / Blogg / Mor och dotter blogg / Människovärde / förändringsarbete / förändringsprocess / människosyn / övergrepp
/ Allmänt / Vardagsprat /

Växtutrymme

Hos de flesta av oss finns det gott om växtutrymme.
Du har mer att ta av livet - och säkert också mer att ge.
Patricia Tudor-Sandahl
I boken: Din egen väg
 
Något av det finnas vi kan ge till varandra är utrymme att växa. Utrymme att pröva sina vingar. Utrymme att provtänka högt. Få pröva orden - och handlingarna. Se om de håller - eller om det är bättre att byta riktning. Både barn och vuxna behöver utrymme för att växa. Vi blir aldrig färdiga - och det är som det ska, som Tranströmer uttrycker det i en av sina mest älskade dikter. Ju mer vi får upptäcka, både inåt och utåt, desto större blir vår värld.
 
Det är fantastiskt att få uppleva att andra skapar utrymme för att jag ska få växa och mogna. Att få ta rygg på en annan ledare, för att själv lära sig ledarskap, ger ofta mycket mer än att bara gå kurser och utbildningar. Både delarna behövs. Att i sitt yrke få en mentor och/eller en bra handledare, kan göra arbetet både lättare men också mer spännande.
 
Men faktum är att ett sätt att växa också är att skapa utrymme för andras växt. Som ledare eller mentor, får du också nya insikter i mötet med dem du leder och inspirerar. Du lär dig mer om både dig själv och det område du redan vet mycket om. Du lär dig genom att se på dig själv och det du gör med andra ögon. Att den ene får utrymme att växa behöver inte betyda att den andre får mindre plats. Tvärtom. Goda växtplatser ger utrymme för mångas växt.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / ledarskap / livskunskap / mentorskap / växtplats / växtutrymme