/ Allmänt / Vardagsprat /

Gemenskap

De förenar oss.
Osynliga små trådar
skapar sammanhang.
 
Jag tror på gemenskap. Jag tror att vi behöver varandra. Hur gärna vi än vill vara starka och klara oss själva, så blir det tröttsamt i längden. Och tråkigt. I en gemenskap skapas dynamik. Ibland rent av dynamit. För visst kan det smälla ibland, när olika åsikter stöts och blöts. Men så länge vi kan tala med varandra och så länge vi är beredda att verkligen lyssna, så är det inte farligt att tycka olika. Det farliga inträffar när vi blir tysta. När vi smider planer, utan att ventilera det med andra. 
 
När vi lever i en gemenskap bildas trådar emellan oss. Trådar som skapar ett sammanhang och därmed ger oss en trygghet och en tillhörighet. Trådar, som inte alls behöver vara bindande, men som stöttar. Trådar, som precis som tältlinorna håller vårt tält på plats när det stormar omkring oss och när regnet piskar på. För det är när mörka moln tornar upp sig som vänskap prövas. Så länge solen skiner är det lätt att vara nära.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Gemenskap / Mor och dotter blogg / Vänskap / relationer / tankar om livet
/ Allmänt / Vardagsprat /

För det mesta gör vi så gott vi kan

En stockholmstavla
om förändringens vindar.
Det regnar idag.
 
Ibland hissnar tanken. Tänk att det vi är med om idag, en dag kommer att vara historia. Tänk att en dag är det våra kvarter som grävs upp och som får ge plats åt något nytt. Tiden har sin gång. Mitt liv och min lilla livsberättelse är en del av den stora berättelsen. Den som handlar om vår del av världen, men också om mänskligheten och livet på en blågrön planet. En dag ska generationer efter oss recensera vårt sätt att leva, våra beslut och vägval. Jag kan undra hur deras dom kommer att låta. Får vi godkänt? Kan de se våra goda intentioner, våra försök att förvalta det vi fått? Eller blir domen hård? 
 
Idag gick jag över bron mellan Gamla stan och Slussen. En plats som sett många generationer passera. Här har folk levt, älskat, byggt och hoppats. Här har solen lyst och regnet strilat. Här kommer nya generationer att födas, leva och dö. Och vi är alla människor. För det mesta gör vi så gott vi kan, utifrån det vi vet just nu.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / Slussen / Stockholm / förändring / tankar om livet
/ Allmänt / Vardagsprat /

Kan längtan och verklighet överlappa varandra?

Hur är det möjligt,
att leva i sin längtan
i ett nu, men ännu inte?
 
Ibland är det vissa ord och tankar som dröjer kvar efter ett samtal. Ord som på något sätt berör. Ord som utmanar och ibland också ord som stör. Den här gången är det en fråga som främst utmanar. Jag tror att vi är många som lever i frågan och brottas med den, mer eller mindre medvetet. Brottas med en bild av hur vi önskar att samhället, världen, sammanhanget vi finns i, skulle se ut. En bild som vi arbetar mot, men också pratar om. Jag tror att vi behöver sådana bilder och visioner. Och jag tror att om de ska kunna bli verklighet, eller om vi i alla fall sa kunna närma oss dem, så behöver vi prata om det. Vi behöver dela våra bilder och drömmar med andra och vi behöver lyssna på andras bilder och deras drömmar. I skärningspunkten, mellan våra bilder föds energi. Där kan det både spira och blomma.
 
Men vad händer, om de människor som hör mig prata om min bild, tar den för sanning? Om de tror att den redan existerar? Om de inte ser perspektivet av att vara på väg? Hur blir det då? När orden, bilden och verkligheten inte stämmer överens? 
 
Återigen landar jag i det jag ständigt återkommer till: samtalet. Enda sätt att undvika besvikelser och missförstånd är att prata med varandra. Prata om det vi bär på, det vi funderar kring och det vi längtar efter. Prata om det vi ser och hur vi tolkar och förstår det vi ser. Bara då blir det tydligt. Tydligt att vi delar somligt och skiljer oss i annat. Bara då kan vi hitta det där fältet där våra bilder överlappar varandra och vår längtan förenas.
 
Om vi bara längtar lever vi i en utopi och då händer ingenting. Om vi bara ser krasst på verkligheten, så riskerar vi också att fastna. Men om vår längtan och den verklighet vi lever i får överlappa varandra så kanske vi närmar oss det vi längtar efter.
 
/Elisabet :)