/ Allmänt / Vardagsprat /

Det är dags att lyfta blicken

Det händer något med oss som individer och som samhälle, när vi försvårar för andra att komma hit. Förändringarna sker gradvis, men sedan gränskontrollerna uppfördes mot danska gränsen i januari 2016 så har mycket hänt. När yttre murar skapas, bildas också inre murar. Grupper ställs mot grupper, individer mot individer. Allt hänger ihop. 
 
När ska vi inse att det är den som är generös och delar med sig, som också får det den behöver? Den som öppnar upp för andra, öppnar också för nya möjligheter för sig själv. När vi bara ser till våra egna behov smalnar perspektiven och vår värld krymper. 
 
Så låt oss lyfta blicken. Det gäller även våra folkvalda politiker. Låt oss lyfta blicken och våga se oss om efter nya sätt att arbeta och framförallt samarbeta. Att det inte går att göra som vi alltid har gjort borde vara tydligt för varenda en vid det här laget.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / Samhällsdebatt / medmänsklighet / murar / politik
/ Allmänt / Vardagsprat /

Mitt inre rum

Jag tänker ofta i bilder. För att beskriva det som finns på vår insida och som handlar om vårt djupaste jag, använder jag ofta bilden av ett inre rum. Ett rum, som kan vara mer eller mindre bekant för oss. En del tycker att det är jobbigt att vistas där. Kanske för att det finns så många saker som gömts undan därinne för att det är för svårt att hantera. Kanske för att rummet känns så kalt och tomt. Kanske för att rummet blivit till ett svart hål, som slukar allt som kommer i dess närhet. Ett tomrum som skapats av brist, på den närhet och kärlek som alla människor behöver.

Eller också är rummet en välkomnande plats, där vi kan hitta ro och stillhet. En plats där vi kan fylla på med energi och inspiration. I Johannes evangelium beskriver Jesus det som en plats där en källa porlar som ger liv. (Kapitel 4, vers 13-15) ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” (Kapitel 7, vers 37-38)

Jag tror att vi är skapade av Gud och att Gud har en tanke för var och en av oss. Det inre rummet tänker jag som en plats där vi kan möta Gud och oss själva. En plats där samtal kan föras, som gör att jag lär känna mig själv bättre. Men jag tror också att vi många gånger istället lever på vår utsida. Kanske flyr vi det inre rummet. Eller proppar det så fullt med andra saker som vi tycker oss behöva att Gud förminskas och inte får utrymme. Det inre samtalet blir aldrig av, om vi inte vill, eller inte tar oss tid att lyssna.
 
Men rätt som det är händer något i livet som gör att allt ställs på sin spets. De existentiella frågorna tränger på. Vad är egentligen meningen med mitt liv? Vad lever jag för? Vad investerar jag i? Var har jag mitt hjärta? De där frågorna kommer ofta när livet bränner till. När någon blir sjuk, eller dör. När en ny människa föds. När jag förlorar jobbet, när en relation går i kras eller en ny epok startar.
 
Det är aldrig för sent att söka upp det där rummet och göra det till sitt. Men jag tror att vi gör klokt i att göra det redan innan livet går sönder. För det där rummet behöver vi hela tiden. En plats att vila på och hämta kraft från. Och det bästa av allt - det rummet bär vi alltid med oss.
 
/Elisabet :)
 
Bilderna är tagna i Trädgårdsföreningen i Göteborg i somras. Inlägget är en fortsättning på "Ensamheten i tvåsamheten".
Kommentarer (0)
Andlighet / Blogg / Ett inre rum / Mor och dotter blogg / att hitta sig själv / livets insida / tankar om tro
/ Allmänt / Vardagsprat /

Ensamheten i tvåsamheten

Hur nära vi än står varandra,
finns där ändå alltid en del av oss själva,
som den andre aldrig kan se.
 
Det finns en stark längtan inom oss människor efter att bli sedda, älskade och omtyckta för dem vi är. En längtan efter att bli förstådda, utan att behöva förklara oss. Men det är inte möjligt fullt ut. Hur nära vi än står varandra, i en vänskapsrelation eller i kärleksrelation, så finns där ändå alltid sidor, som den andre inte ser eller vet om. Ibland för att vi inte visar eller berättar om dem, ibland för att vi kanske inte själva är riktigt medvetna om dem. Det är som en plats djupt inom oss, dit den andre inte kan nå. Det kan skapa en stark känsla av ensamhet, mitt i tvåsamheten. 
 
Det är en ensamhet, som vi alla delar, men som vi kan hantera på olika sätt. För en del blir det ett problem som skapar oro. Andra ser och accepterar det utan att fundera så mycket över det. Åter andra kan rent av se det som en möjlighet och upptäcker glädjen i att hitta det där rummet och inreda det till en plats för att möta sig själv. 
 
Oavsett hur vår personlighet och våra behov ser ut, tror jag att det är viktigt att se och acceptera att ensamheten finns där som en del i vad det är att vara människa. 
 
Hur är det för dig? Är det något du funderar kring? Själv tänker jag på mitt inre rum med glädje, men det är något som har vuxit fram. Jag kommer att skriva om det i kommande inlägg.
 
/Elisabet :)