/ Allmänt / Vardagsprat /

Beröringens kraft

Ibland är ord helt överflödiga, eller rent av meningslösa. De når inte fram. Den andre har inte förmågan att förstå och ta det till sig. Då återstår bara den fysiska kommunikationen. Beröringen. Närheten i en smekning eller en kram. Värmen i en hand som läggs på en arm.
 
Värmen kan stilla oron. Närheten skapar närvaro i den irrande blicken. Och de krampaktiga händerna som hålls om, slappnar av. Jag har varit med om det så många gånger och varje gång händer något också inom mig själv. Lugnet sprider sig. Tillvaron stannar upp för en stund. Det finns bara ett nu.
 
Jag minns särskilt ett tillfälle då ett par krampaktiga händer höll sig så hårt fast i armstöden att händerna vitnade. Jag frågade om lov och tog händerna i mina. Värmde dem. Masserade dem. Det behövdes inga ord. Vi satt där en lång stund tillsammans. Efter en stund kom livskamraten in i rummet. noterade vad som skedde och satte sig ner. Vi pratade en stund alla tre, innan jag sa adjö. Det var sista gången vi sågs, min vän och jag. Bara någon vecka senare ringde livskamraten för att berätta att vännen dött under natten. "Du gjorde det möjligt att släppa taget. Tack för att du var där." Vi pratade om det också senare, då vi sågs. Pratade om kraften i beröringen.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / beröring / livet och döden / närhet / släppa taget / tankar om livet
/ Allmänt / Vardagsprat /

Förtroenden

Förtroende är något vackert
- som måste födas.
När någon sträcker sitt hjärta mot dig
måste det tas emot med varsam hand.
 
Förtroende är inget vi kan kräva
- det kan bara vinnas.
Våra inre tankar och känslor delar vi bara
med den vi tror kan förvalta det vi ger.
 
Förtroende bygger alltid på tillit
- och det måste byggas.
Förtroenden måste alltid förvaltas
som den gåva de är.
 
Några tankar om att bära och bli buren.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / Vänskap / förtroende / relationer / tankar om livet
/ Allmänt / Vardagsprat /

Sinnet fyllt av färg

Jag springer på guld.
Allt explododerar i färg.
Hösten faller ner.
 
Himlen är djupt blå
och solen reflekteras
i darrande löv.
 
Jag njöt verkligen när jag var ute i dag. Luften är fortfarande ljum. Ändå doftar det höst och naturen har redan börjat skifta färg. Jag drar in alla intryck, som vore det luft. Andas in det vackra. Fyller mina sinnen med färger i gult och rött. Låter dofterna sjunka in. Djupt in i mitt medvetande. Närvarande i nuet. En stund i solen, för att efteråt återvända till städningen av lägenheten. För så är det ju - att var sak har sin tid. Men nog är det lättare att sköta vardagligheter, när sinnet är fyllt av färg. Eller hur?
 
Bilderna är dock inte från dagens tur. Då hade jag ingen kamera med. De togs faktiskt redan förra hösten, vid Trollhätte kanal. Men gott om gult och rött var det också idag, här i Stockholm.
 
/Elisabet :)