/ Allmänt / Vardagsprat /

Sonen flyttar

Midsommarafton och ledig helg. Regnet har fallet hela morgonen, men nu har det avstannat. Kvar är vinden. Balkongdörren står öppen. En och annan vindpust hittar in. I barnens rum är det ännu tyst och i köket hör jag maken prassla med tidningen. Midsommarafton. I vår familj har det alltid varit vilodag. Efter och mellan läger, sedan många år tillbaka. Ibland gör vi något. Ibland är vi bara. Det känns skönt.
 
Själv är jag ute på blocket och letar. Söker möbler och husgeråd. Funderar över vad som kan sorteras ut hemma. Med en förhoppning om lite mindre trångt i hyllor och skåp. Det är sonen som ska flytta till egen lägenhet, men jag är nog minst lika intresserad som han av att söka efter fynd och fundera på lösningar. Det är ju inte så ofta en får starta från början. Och lite spännande är det ju förstås. Men jag lovar att inte komma med mer än förslag. Det är hans hem. Helt klart. 😉 Men så blir det ju ett rum ledigt i lägenheten här också. Och det blir ju vårt...
 
/Elisabet
Kommentarer (0)
Blogg / Flyttplaner / Midsommarafton / Mor och dotter blogg / flytta hemifrån / första lägenheten
/ Allmänt / Vardagsprat /

Andetag

Andetag.
Så självklara att vi sällan tänker på dem. Vi andas ut - och in.
Ändå, trots självklarheten, är det som att vi ibland glömmer bort
att andas, när vi koncentrerar oss. Eller andas högt upp,
kort och intensivt, när vi blir stressade. Liksom kippar efter andan.
 
Andetag.
Vi behöver dem för att kunna leva. Samtidigt berättar de något viktigt, om livet.
Att vi ständigt får ta emot och ge ut. Får ta emot och ge vidare.
Vi får lämna det som tynger och ta emot ny kraft.
Andas ut och andas in. Ett flöde av liv i varje andetag.

Andetag.
Har du tänkt på, att själva ordet är en bön?!
Ande tag! Tag emot mig. Fyll mig med liv.

/Elisabet :)
 
Se också: Vila i dina andetag.
Kommentarer (0)
Andning / Blogg / Mor och dotter blogg / andetag / bön / stress / ta emot / tankar om livet
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Drömhjärta

 Jag tänker nog inte på frihet på samma sätt som du gör.
Det finns en frihet som jag hittat med åren. Den kommer 
från upptäckten att jag inte behöver mycket för att vara lycklig.
Den kommer från att ta sig igenom elände och rädsla,
och finna hopp i sina egna tårar.
 
Jag har just läst en varm och stark bok. En berättelse om två kusiner som står varandra nära. De växer upp i Kuba på 1950-talet i välbeställda familjer. Allt ställs på ända när Fidel Castro tar makten. En av dem flyr till USA med sin familj. Den andra väljer att stanna kvar. De håller kontakten via brev och efter många år ses de igen. Innan livet tar ytterligare en ny vändning och de skiljs åt än en gång.
 
Det är en bok som berättar utifrån kvinnorsperspektiv om makt, identitet och överlevnad i en svår situation. Det är också en berättelse om Kuba, som jag själv i ärlighetens namn har ganska lite kunskap om. Författaren Cecilia Samartin föddes på Kuba 1961, under revolutionen och flydde med sin familj till USA. Hon är psykoterapeut och många av hennes klienter är från Centralamerika och Mexiko. Boken är färgstark och hon har en stor palett av erfarenhet, där hon hämtar sin inspiration.
 
Tips - se till att du har tid på dig när du börjar läsa. Det är en bladvändare. Ska bli spännande att prata om den med dottern sedan. Hon gjorde ett bra val! Känner mig nog ganska väl...
 
Tar gärna emot boktips från dig också! Skriv gärna en kommentar nedan. ☺️
 
/Elisabet :)