/ Allmänt / Vardagsprat /

Ett frågetecken

Ingenting tar slut efter ett frågetecken,
men mycket börjar där.
Tomas Sjödin
Den som hittar sin plats tar ingen annans
 
 
Gång på gång slås jag av värdet av att våga fråga. Fråga med ett ärligt intresse och med tid att lyssna till svaret. Ibland med stora, öppna frågor. Ibland mer precisa. Men alltid med respekt. Det är många som sällan får uppleva det och som när det sker kanske för första gången tillåter sig att ta platsen som erbjuds dem. Platsen och rollen att vara den som det lyssnas på. Det i sig kan vara en upprättelse och första steget att hitta sig själv och att hitta tron på sin egen förmåga.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Den som hittar sin plats tar ingen annans / Lyssna / Mor och dotter blogg / Tomas Sjödin / citat / konsten att lyssna
/ Allmänt / Foto /

Vårkänslor

I söndags tog jag med kameran för att möta våren. Att se de fina blommorna som lyser i vitt, gult och blått mot det bruna fjolårsgräset ger hopp. Snart nog kommer allt det brungrå att ersättas av kaskader av grönt i olika nyanser. Som jag ser fram emot det.
 
Men tills dess njuter jag av de små blommorna. Snödroppar...
 
Vintergäck
 
Blåsippor
 
 
Krokus
 
Allt ackompanjerat av fågelsång och dessutom hade fjärilarna vaknat till liv. Jag såg både citronfjärilar och nässelfjärilar...
 
... men det var bara de sistnämnda som satt stilla tillräckligt länge för att jag skulle hinna föreviga dem. Det är allt bra härligt med vårkänslor!
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Fotograf / Mor och dotter blogg / Vårblommor / naturbilder / vårbilder
/ Allmänt / Vardagsprat /

En ny vän

Sol och ledig helg. Det är helt klart en bra kombo. Efter våffellunch (måste ju ändå ta vara på "Våffeldagen", som visserligen var i går) tog jag kameran med mig på en tur ut i våren. 
 
I brist på skog gick jag en sväng till något som närmast kan beskrivas som en större dunge. Men där finns i alla fall ett antal sköna, mossbeklädda stenar, där jag satt en stund och njöt av solen. Snart, snart kommer här att vara fullt av gröna löv.
 
Efter en stund fortsatte jag bort till ett koloniområde där jag gärna promenerar. När en själv inte har tillgång till någon trädgård går det ju bra att njuta av andras. 
 
Det var inte så mycket folk på plats som jag hade trott. Men en del var igång och beskar träd och buskar och röjde i sina trädgårdar. En äldre kvinna såg mig komma gående.
"Men har inte du varit här tidigare?"
"Jo, det stämmer. Jag kommer hit ibland och njuter av era gårdar. Men att du känner igen mig?"
"Ja, vore det inte för kameran så. Men kombinationen kamera och ansikte... Jo, jag minns dig."
 
Och jag minns henne också, sedan i höstas, då träden dignade av äpplen. Tidigare hade vi bara sagt hej, men då pratade vi lite mer. Nu utvecklades samtalet ytterligare. Vi blev Britta och Elisabet med varandra och hon bjöd in mig att se hennes stuga.
 
En liten sovalkov, ett härligt vardagsrum i glada färger.
 
Och ett underbart litet gult kök. Så fint alltihop  Vi talade om husets historia, hur hon sparat det gamla och lagt till nytt. Hennes hus hör till dem som tidigare funnits på Solvalla, innan det området fick stänga igen.
 
När jag tackat henne för titten och gått vidare hittade jag den här grodan på en grindstolpe och tankarna gick igång. Sagan som beskriver hur den förtrollade groden blir en prins efter en kyss är egentligen ganska intressant. Det är ju en bild för hur mycet det betyder när någon blir sedd och bekräftad. Det som finns därinnanför får en chans att blomma ut. När vi vågar prata med varandra öppnas möjligheten till att få nya vänner...
 
/Elisabet :)