/ Allmänt / Resor /

Betraktare

När jag och döttrarna var i Köpenhamn på sportlovet besökte vi Statens Museum för konst. Väl värt ett besök. Dottern fångade även betraktaren, som annars ofta finns bakom kameran, på bild.
 
Vi startade bra, i caféet. Eftersom det var en gråmulen dag och vi tillbringat ett par timmar ute redan i en lekpark, så behövdes lite varm dryck som start. (Här hittar du ett inlägg om lekparken vi besökte. En härlig trafikplats för småfolk.)
 
Som så ofta fascinerades jag av byggnaden i sig. Den gamla huvudbyggnaden har fått en modern tillbyggnad, där bland annat caféet ligger. Jag gillar att de valt att bygga i en helt annan stil. Det hade varit omöjligt att tävla med den äldre byggnaden. Nu blir det något helt annat - som ändå håller ihop huset. Här är hallen i den moderna delen. Med diverse figurer utplacerade...
 
I trappan upp till barnens verkstad hängde barnens egen konst, fint på rad. Jag gillar att det getts utrymme!
 
Den stora hallen i den äldre husdelen. Jag älskar rymden i rummet. Och ljuset som flödar.
 
Mötet mellan gammalt och nytt.
 
Döttrarna bekantar sig med konsten. Här tillsammans med H C Andersen...
 
Rummen öppnar sig i fil och får tanken att associera till Tomas Tranströmers dikt. ...och inom dem öppnar sig valv efter valv. Oändligt...
 
Lite spännande när konsten betraktar också betraktaren. Här i en tavla av Carl Bloch. Jag tycker om konst som kommunicerar med mig. Som får mig att dra på smilbanden, eller ger mig något att spinna mina tankar kring. Bilder eller uttryck med ett språk som fungerar för mig. För så är det ju förstås, att vi tilltalas av olika saker. Utmanas, inspireras och går igång på det som på något sätt berör oss. 
 
Ett inlägg från ett tidigare besök på Ny Carlsberg Glyptoteket, där jag också beskrver byggnaden i sig. Så vacker!
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Danmark / Köpenhamn / Mor och dotter blogg / Statens museum för konst / Turista i Köpenhamn / konst
/ Allmänt / Vardagsprat /

Som ett brev på posten

När du en lång tid levt under press
och pressen plötsligt släpper...
När den akuta oron lagt sig
och en vardag börjar formas...
När frågetecken sakta börjar räta på sig
och alltmer likna utropstecken...
 
Då kommer tröttnaden,
som ett brev på posten.
 
Bilden är tagen på Historiska museets utställning "History unfolds". En närbild på Elsabeth Buchts lejon, klädd i en one-peace med texten: Min identitet ligger i din blick förändras varje gång du blinkar.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Elisabeth Bucht / Mor och dotter blogg / historiska museet / history unfolds / närhet / oro / relationer / stress / trötthet
/ Allmänt / Vardagsprat /

Hur drömmar kan bli verklighet

Tala till mig om din längtan.
Sätt ord på dina drömmar.
Låt mig få dela dem med dig.
 
Fråga efter min längtan.
Be mig om mina drömmar.
Låt dem få berika dig.
 
För tänk om det är så
att första steget för att realisera
är att konkretisera, tillsammans.
 
Kanske är jag naiv. Eller så är jag kanske realist. Jag tror faktiskt att världen skulle se annorlunda ut om vi oftare talade om våra drömmar och vår längtan med varandra och mindre om det vi inte gillar. Jag tror att det spelar roll om vi talar och uttrycker vår glädje och tacksamhet, istället för att klaga och visa besvikenhet.
 
Min erfarenhet är att vi ser det vi talar om, precis som vi ser det vi är rädda för. Den som sprider mycket glädje får också ta emot glädje. Den som vågar drömma och även tala om sina drömmar, får också uppleva att flera av dem blir verklighet. Mycket av det vi drömmer om blir lättare att förverkliga när fler är med och skapar möjligheten.
 
/Elisabet :)