/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Internationella mansdagen

I almanackan står det den 19 november, jag har namnsdag och det är Den internationella mansdagen. Det sista står dock inte i min almanacka, till skillnad mot Den internationella kvinnodagen, som tydligt står markerad. Enligt Wikepedia har Internationella mansdagen firats sedan 1999. Tanken med dagen är att uppmärksamma mäns och pojkars hälsa, förbättra relationen mellan könen, främja jämställdhet och lyfta fram positiva manliga förebilder som inte har kändisstatus. Liksom att lyfta fram vikten av att arbeta för att "skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential."
 
Jag kan inte låta bli att låna serietecknaren Lilla Berlins bild, som cirkulerat på nätet under några år. Ellen Ekman slår huvudet på spiken i sin teckning, som illustrerar den tveksamhet och diskussion som finns kring dagen. Behövs den överhuvudtaget? Fyller den någon funktion? Jag har egentligen ingen åsikt, mer än att jag tänker att vi på många sätt behöver uppmärksamma och samtala om hur vi lever tillsammans och vilket samhälle vi vill skapa. Kan dessa dagar, och många andra dagar som numera vikts för olika teman, hjälpa oss i det samtalet och det arbetet - då fyller de en funktion. För helt klart behöver samtalen pågå. Vi behöver jobba för ett medmänskligt samhälle, där det är självklart att alla har rätt att vara den de är och att leva utifrån de förutsättningar som varje enskild individ har. Ett samhälle där vi lever i respekt för varandra.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Ellen Ekman / Internationella mansdagen / Lilla Berlin / Mor och dotter blogg
/ Allmänt / Foto / Sagt, hört, och sett /

Hen har ett namn

I helgen är det sista möjligheten att se en av, tror jag, de bästa utställningar som visats på Fotografiska. Det är Paul Hansen, som visar sina bilder och med starka texter förtydligar vad det är vi får se. Det är bilder som kommunicerar så oerhört mycket värme, tillit, närvaro och respekt, mitt i den utsatta situation som bilderna ofta är tagna i.
 
I ett av rummen finns även en film där vi får följa fotografen själv i sitt arbete. Hela tiden reflekterande över vad han gör, hur och varför. Hans bilder är starka och de har inte kommit till av en slump. Det är bilder av människor i utsatta situationer, men det känns aldrig som övertramp. När mamman får bilden i sin hand, där hennes döde son bärs fram på en gata av sörjande människor, får hon frågan hur det känns att fotografen vunnit priser för den bilden - svarar hon: "Det är bra. Världen måste få veta vad som händer här."
 
Utställningen väcker många och viktiga tankar. I en intervju i DN, måndag den 4 september, säger Paul Hansen själv:
 
Om jag åker ut och tar en bild på ett sådant sätt att den kan hängas ut
på ett galleri måste jag också kunna berätta vem som är på bilden.
Namnlösa människor blir klichéer och förenklingar, byggstenar
i den här muren mellan vi och dom som jag försöker motverka.
 
/Elisabet :) 
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / Paul Hansen / being there / fotografiska
/ Allmänt / Vardagsprat /

Kärna och identitet

Efter tre dagar med kollegor i ett utbyte av tankar och nya impulser från föreläsare, har jag landat hemmavid. Återstår efterarbetet. Det där som det långt ifrån alltid finns tid för i våra arbetsliv. Att låta saker smälta och landa. En del känns mer viktigt än annat. Som sådant som hakar i de processer jag står i, både för egen del och tillsammans med andra. Processer och berättelser.
 
Språket och berättandet är just nu det jag brinner för mest för. Jag letar efter orden och uttrycken. Jag söker efter verktyg för att hjälpa andra att hitta sitt personliga språk, för att kunna prata om det som de upplever är viktigt. Vi kan aldrig få för många språk för att kunna uttrycka det som är centralt för oss i livet. Det talade språket, det skrivna, det målade, det spelade, det sjungna, det dansade... Och vi behöver få spegla oss i och brottas med både våra egna berättelser och andras. I mötet med den andre hittar vi oss själva. Vi får ta spjärn emot det som berör och stör, för att hitta det som är kärna och identitet. Kärna och identitet både i ett jag och ett vi.
 
/Elisabet :)