/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Då förlorar vi fotfästet en stund

När livet förändras drastiskt, när den vi älskar blir sjuk, när vi tvingas lämna det trygga och välbekanta, när döden kommer på besök och när ensamheten gör sig hemmastadd - då förlorar vi fotfästet för en stund. Och det är som det ska.
 
Vi behöver våga känna i hela vår kropp vad det är som sker. När vi med vårt intellekt inte förmår att ta in vad som händer, så talar vår kropp för oss. Rövarhövdingen Mattis, i Astrid Lindgrens bok om Ronja, får se sin gamla vän Skalle-Pär dö i sina armar. Då ropar Mattis: ”Han fattas mig! Han fattas mig så mycket att det känns som att knivar hugger i mitt bröst.” Och livet själv viskar till honom och till oss: Det här är också en del av livet. Stanna upp! Var kvar. Fly inte. Lovis, den trygga och jordnära kvinnan frågar sin man: ”Vill du att jag ska ta dig i min famn? ”Ja gör det!”, gråter Mattis ”och du också Ronja”. Så står de där alla tre tillsammans i en tät omfamning och delar smärtan. En kram som famnar både sorgen efter Skalle-Pär, men säkert också sorgen över den bristande kommunikationen som funnits mellan Ronja och hennes pappa – och glädjen över att de nu har hittat till varandra igen.
 
Ofta bär vi på mycket i våra liv som vi inte riktigt har koll på. Besvikelser och sorg, som hålls ner under ytan. När något inträffar som gör att det är okej att vara ledsen, okej att gråta och att sörja, kommer också allt det andra upp till ytan. Tårarna renar. Men ibland behöver vi också våga röra vid och prata om det vi tidigare trängt undan. Röra vid det vi inte riktigt har ord för. Som bristande kommunikation och trasiga relationer. 
 
Några tankar i Allhelgonatid... Må ljusen på gravarna brinna ikväll, för hopp, frid och försoning i människors liv och i vår sargade värld.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Alla helgons dag / Astrid Lindgren / Blogg / Mor och dotter blogg / Ronja Rövardotter / Sorg / död
/ Allmänt / Vardagsprat /

En dag för att minnas

I dag är det Alla helgons dag och många tar sig till kyrkogårdarna för att tända ett ljus, vid en anhörigs grav eller i en minneslund. Detta oavsett hur vår tro ser ut. Vi behöver platser och högtider, för att stanna upp och minnas. Minnas det som varit och minnas det som är. Minnas de människor som varit med och format oss.
 
Själv har jag min pappas grav en bra bit bort. Jag besökte den med min mamma och syster redan förra helgen. Den praktiska handlingen, att rensa och göra fint kring graven, pryda den med en krans och tända ett ljus - betyder något. Och det är fint att få göra det tillsammans.
 
Vi talar sällan om döden i vårt samhälle. På många sätt har själva döendet trängts allt längre ut i marginalen. Ändå är ju döden en så självklar del av livet. I våra nordiska länder blir vi tydligt påminda om det genom naturens skiftningar. Men det är som om vi inte gärna vill kännas vid de mörka stråken i livet. Kanske för att vi är så mycket bättre på att tala om yttre saker, än om det som rör sig i vårt inre. Mycket i vårt samhälle handlar om yta, om att lyckas och om att finnas på rätt plats vid rätt tillfälle. Men livet är så mycket mer än så.
 
De mörka stråken i våra liv har också sin plats. Utan dem skulle livet vara platt. Jag tänker ibland på våra livserfarenheter som inslag i en väv. De ljusa och de mörka stråken i livet blandas och ger väven dess karaktär och skönhet. Det finns erfarenheter i livet som vi helst skulle vilja vara utan, men också de bidrar till det som är vårt liv. Allt jag har upplevt i livet gör mig till den jag är i dag.
 
Låt oss ta vara på varandra och kanske använda en stund av den här dagen för att prata om dem vi inte länge har mitt ibland oss. Prata om dem som dött och de människor som är en del av vår historia. Och kanske, kanske också våga prata om hur vi själva tänker kring döden och vad som händer när vi dör.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Alla helgons dag / Blogg / Mor och dotter blogg / död / liv och död / minnen
/ Allmänt / Vardagsprat /

Som på räls

Ibland stöter vi på miljöer, med rester av en svunnen tid. De finns där, som monument och bär på en historia. Några nötta trappsteg upp, en järnvägsräls med halvt ruttna järnvägssyllar. Det var länge sedan några tåg rullade här. Nu lockar platsen till lek...
 
...eller som nu, fina höstpromenader. Lövens guldgula och röda färger harmonierar med sliperns roströda. Året går och tiden. Men somligt består. Spår av människor, i naturens mitt. Det tar sin tid, men sakta, sakta tar naturen tillbaka det hon en gång förlorade... Om hon får vara i fred.
 
/Elisabet :)