/ Allmänt / Resor / Sagt, hört, och sett /

En glimt av hopp

Två klockor ligger krossade på tegelgolvet i den gamla kyrkan St Mary. Ett resultat efter bombningarna av Lübeck Palmsöndagen 1942. När vi besökte kyrkan i somras blev det en stark upplevelse för mig. Hela bakre delen av kyrkan berättade genom stora bilder om bombningarna av staden och hur kyrkan mer eller mindre totalförstördes. Men också om hur hantverkare inte bara lyckades reparera kyrkan, utan också kunde ta fram orginalmålningar, som målats över under barocktiden.
 
Det jag kände när jag gick därinne var hopp. På min näthinna fanns alla bilder vi fått möta de senaste åren av städer som bokstavligen lagts i ruiner och numera inte är mycket mer än grushögar. Hur många gånger har jag inte suttit i min soffa och gråtit inombords när jag ser bilderna som kablas ut över världen. Ändå har jag ju aldrig varit där! Jag har aldrig upplevt hur min stad bombats sönder eller att min familj tvingats fly. Jag har bara sett det på bilder och hört det via andra människors berättelser. Men det räcker. Det räcker för att väcka sorg. Det räcker för att jag ska känna vrede.  Det räcker för att jag ska ställa mig frågan hur det någonsin ska kunna gå att bygga upp allt igen. Bygga upp städerna och länderna. Men också bygga upp alla de relationer som krossats. Bygga ny vänskap mellan alla människor som ställts på olika sidor i ett totalt meningslöst krig.
 
Intill klockorna sitter ett enkelt kors av spikar på väggen. På golvet brinner ett ensamt ljus. Korset är en hälsning från "The community of the Cross of Nails". En organisation som arbetar med försoning. Försoning mellan människor och försoning mellan folk och länder. Jag har aldrig hört talas om organisationen förut. Men allt arbete för fred och försoning är viktigt och jag tilltalas av symbolien av att korset som sitter i kyrkan i Tyska Lübeck, har getts som en gåva av människor i Storbritannien. Ett land som var med i bombanfallet.
 
Hela platsen andas hopp och framtidstro. Också det som ser hopplöst förlorat ut går att bygga upp. Också människor som varit fiender kan hitta varandra på nytt. Det är inte enkelt. Det kräver mycket arbete på många olika sätt. Men det går. 
 
Och jag tänker på alla konflikter som pågår just nu. Jag tänker på den militära upprustning som pågår i vårt land och på andra håll i världen. Jag tänker på alla människor som är på flykt. I vårt land och i andra länder. Det finns möjliga vägar att gå för att bygga en framtid och ett hopp. Men vi måste vara villiga att gå den. Vi som har resurser och möjilgheter måste också vara med och bidra. Även om det inte är vi som har släppt bomberna. Vi har om möjligt ett ännu större uppdrag att vara ljus i mörkret.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Alla människors lika värde / Blogg / Fred / Lübeck / Mor och dotter blogg / St Mary / The Cross of nails / försoning
/ Allmänt / Vardagsprat /

Vardag på gång

Plötsligt inser jag
hur kort kvällen har blivit.
Hur fort natten föll.
 
Insikten landar
och jag plockar fram ljusen.
Tänder med andakt.
 
Var sak har sin tid.
Varje tid sin egen charm.
Och jag följer med.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / höst / tankar om livet / vardag
/ Allmänt / Vardagsprat /

Hitta sin plats

En bild från dagens manifestation på Medborgarplatsen, i Stockholm. Många människor kom för att stötta de afghanska ungdomarna som kämpar för att få rätten att stanna och skapa ett nytt liv i Sverige, i stället för att skickas till ett land som många av dem aldrig har bott i och inte känner som sitt. Ett land där det idag inte finns någob trygghet. En bit bort pågick en annan demonstration som hävdade något helt annat. Men de afghanska ungdomarna, tillsammans med #ungisverige valde att besvara den gruppens rop med kärlek. 
 
Vi lever i en tid med ytterligheter. En tid där människor ställs mot människor och där olika livsstilar och normer ställs mot varandra. Tänk om vi kan göra annorlunda? Precis som många redan gör! Om vi istället för att ställa oss mot varandra, kan ställa oss med varandra och gå tillsammans? Om vi kunde hjälpa varandra och andra vi ännu inte känner att var och en hitta vår plats? Vägen för att hitta den plats som är min, respektive din, kan se olika ut. Platserna kan också förändras med tiden. 
 
I sin bok "Den som hittar sin plats tar ingen annans", skriver författaren och pastor Tomas Sjödin:
 
”För någon är vägen dit ett smärtsamt eller äventyrligt uppbrott,
för någon annan att bara förbli där en är och vänta ut tiden."

/Elisabet :)