/ Allmänt / Vardagsprat /

Inte andfådd alls

Det finns vissa böcker vi kan återvända till gång på gång. Kanske för att läsa i sin helhet, eller kanske för att bläddra fram de där sidorna som för alltid finns inristade i oss, men som ändå betyder något att läsa på nytt. Så är det för mig med boken "Momo - eller kampen om tiden" av Michael Ende. Där finns flickan Momo, som kan lyssna så att människor kan tänka, hitta de rätta orden och formulera sig. Som Beppo, gatsoparen. Efter arbetet går han till henne och formulerar stora och viktiga tankar. Tankar som jag återkommer till och hämtar både puls och vila i.
 
Du förstår Momo, så här är det. Ofta kan man ha en väldigt lång gata framför sig. 
Då tänker man att den är förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man.
 
Och då börjar man skynda på. Och man skyndar sig mer och mer.
Men varenda gång man tittar upp, så ser man att det som fortfarande är kvar
inte alls blivit mindre. Och man anstränger sig ännu mer,
man får ångest och till slut har man tappat andan och orkar inte mera.
Och gatan ligger fortfarande kvar framför en. Så får man inte göra.
 
Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med 
att tänka på nästa steg, på nästa andetag, nästa tag med kvasten. Hela tiden på nästa.
Så märker man plötsligt att man faktiskt har sopat hela gatan, steg för steg.
Man har inte ens märkt hur det har gått till, och är inte andfådd alls.
 
Inte andfådd alls. Ett steg i taget, ett tag med kvasten.
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Michael Ende / Momo eller kampen om tiden / Mor och dotter blogg / citat / ett steg i taget
/ Allmänt / Peru 2018/19 /

Cañón del Colca

(null)

I torsdags kom jag fram till Arequipa, första stoppet på backpacking-resan. Torsdagen och fredagen blev chilldagar för att vänja mig vid höjden på 2 335 m.ö.h. Lördag morgon däremot bar det av mot platsen som nästan var målet med Arequipa, Cañón del Colca.

 

2:30 ringde klockan för att packa ihop det allra sista. 3:45 gick bussen, som skulle gått 3:00 men jag är ju trots allt i Peru ;)

 

(null)

Kondoren som kan mäta upp till 3m. 
 
Vi åkte buss i ca 3 timmar med utkiks-stopp på vägen. Vi började sedan vandringen på en höjd på 3 200 m och skulle ner till botten. 

 

(null)

 

(null)

 

(null) 

 

(null)

 

(null)

Turen var inte helt lätt och som helt nybörjare i trekking var det en utmaning. Däremot gick det mycket bättre än jag trodde! Inland är det bra att vara envis... 

 

 

(null)

Kring 5-tiden kom vi fram till Lodgen. Ett enkelt ställe utan el, men helt okej för en natt.
 
(null)
Nästa morgon började 4:30 men en vandring uppåt. Vi började i grupp men när det bara gick en väg fick alla gå i sin takt. Jag hamnade i mitten av min grupp men fick snart sällskap av en man som bor i dalen. 
 
(null)
Jag trodde att jag skulle få problem med andningen, men det som tog stryk var musklerna. Då det bara gick uppåt blev det ingen variation i muskelanvändningen. Mjölksyran kickade igång sista timmen, då gick det brant uppför. Men med hjälp av min nya kompis gick det lättare! 

 

(null)

Väl uppe var det en sådan lycka!! Jag gjorde det!! 

 

(null)
 

(null)

På vägen tillbaka gjorde vi några stopp med bussen och vi kom fram till centrum vid 17. Jag bokade en natt till på samma hostel och i stunden sitter jag på en buss mot Cusco tillsammans med ny reskompis :)

 

//Issa

 
Kommentarer (0)
Arequipa / Backpacker / Canyon Colca / Cañón del Colca / Peru / blogg / bloggare / mor och dotter blogg / morochdotters
/ Allmänt / Vardagsprat /

Så frön av glädje

 Att välsigna någon är att säga goda ord till varandra. Vår tid är fylld av förbannelser. Fylld av hårda ord som sårar och bryter ner människor och relationer. Det är ord som sägs öppet inför varandra, eller mer dolt via sociala medier. Det kan ske via fysiskt eller psykiskt våld, eller via vapen och krig. Vår värld och vår tid, behöver välsignelser och goda ord. Här har vi alla ett ansvar. Det spelar roll vad vi säger och vad vi gör. Det spelar roll, för våra ord och handlingar binder eller befriar.
 
Vi har alla ett uppdrag att så frön av tacksamhet, glädje och hopp. Det kan ske genom våra ord. Istället för att haka på när någon talar illa om en annan person, kan vi lyfta fram ett annat sätt att se på situationen. Vi kan vrida samtalet åt ett annat håll. Vi kan skapa miljöer där tankar får prövas och samtal föras i en god ton. Vi kan skapa platser där människor får möjlighet att utvecklas och växa. Vi får så frön. Frön som med rätt omsorg, får gro och spira.
 
/Elisabet :)