/ Allmänt / Vardagsprat /

Säg ja till att säga nej!

Av olika skäl kom jag idag att tänka på en text jag skrev här på bloggen i februari 2014. Jag väljer att publicera den än en gång - eftersom jag tycker att det är så viktigt. Jag träffar alltjämt alltför många unga som upplever att deras "nej" inte respekteras och att deras insatser bara tas för givna.
 
---
Vi måste lära oss att respektera när en människa säger nej - oavsett vad det gäller! Vuxenvärlden måste idag stå upp för och stötta ungdomar som säger nej.
 
Den senaste tiden har jag lyssnat till många unga vuxna som talat om detta att säga nej och hur svårt det är. Både att ta beslutet att faktiskt säga nej till något som kan vara både roligt, stimulerande och på sikt kanske bra för kontakter och eventuell karriär. Men också svårt för att nejet långt ifrån alltid respekteras av omgivningen. Det finns en förväntan om att personer ska "ställa upp" och det finns en övertalningskultur som jag inte gillar. En kultur där ett nej inte accepteras. Jag kan se det i olika sammanhang, men inte minst inom den ideella sektorn, inom föreningslivet och i kyrkor.
 
De människor jag har i min tanke när jag skriver detta är ofta driftiga, duktiga, unga människor - människor som sprider glädje och positiv energi omkring sig. Människor som är vana att engagera sig och hjälpa till på olika sätt - ofta just för att de faktiskt tycker att det är roligt och för att de älskar det de gör. Det är också de som har blick för vad som behöver göras praktiskt och har samtidigt ofta en stor empatisk förmåga som gör att de ser sina medmänniskors behov.
 
Min erfarenhet säger att det är dessa människor som också riskerar att drabbas av stressyndrom, eller det som populärt talas om som "utbrändhet". Just därför är det så oerhört viktigt att omgivningen är stöttande när en sådan person faktiskt säger nej.
 
En del av dem väljer att lämna sitt engagemang i dessa miljöer av ren självbevarelsedrift, trots att de egentligen skulle vilja vara kvar. Det är sorgligt! Vårt föreningsliv bygger i stor utsträckning på ideellt arbete och det finns en styrka i detta. Men för att vi som människor ska hålla, måste vi bli mer tillåtande mot varandra. Respektera, både ett ja och nej. Jag tror att om respekten för ett nej är tydlig, så kommer fler att kunna säga ja, till det de vill och det de orkar. Det måste vara okej att "bara finnas med" under vissa perioder. Okej att ibland bära och ibland få bli buren.
 
Jag kan inte låta bli att också göra en koppling till den debatt som förs kring sexualitet och rätten att säga nej till sex. Jag tror att allt vi gör hör samman. Om ett NEJ inte respekteras i det ena sammanhanget, varför ska det då respekteras i ett annat? Ordet blir urvattnat. Övertalning blir en självklarhet. Ett nej blir snart ett nja som tolkas som ett ja.
 
Låt oss därför alla respektera och även uppmuntra varandra till att säga nej och till att sätta gränser. Då kommer vi också att med en större glädje kunna säga ja, till det vi mår bra av, vill och önskar.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Engagemang / Mor och dotter blogg / Respektera ett nej / föreningsliv / psykisk hälsa / stressyndrom
/ Allmänt / Vardagsprat /

Natten faller snabbt

En kaskad av färg
drar mina ögon till sig.
Ger själen näring.
 
Hösten kliver fram,
målar blad med sin pensel
och skapar glädje.
 
Jorden vrider sig
och dagen blir kortare.
Natten faller snabbt.
 
Var sak har sin tid,
varje årstid sin skönhet.
I det finns vila.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Höstlöv / Mor och dotter blogg / dikt / höstfärger / naturpoesi
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Förändring - nerifrån och upp.

En bänk i solen.
Jag behöver inte mer
- för att känna ro.
 
Det där är ju både sant - och inte. För å ena sidan behöver jag egentligen inte särskilt mycket för att ha ett bra liv, trots att många krafter i samhället vill övertyga mig om något helt annat. Det finns oändligt mycket jag klarar mig lika bra utan. Men å andra sidan - för att kunna njuta av den där platsen i solen, krävs ändå en hel del. Det krävs sådant som jag ofta tar för självklart, men som faktiskt inte är det för alla. Tryggheten att ha en plats som jag kan kalla min, ett hem, en familj, vänner, ett jobb som jag trivs med. Basala saker, som gör att jag kan känna ro när jag sitter på den där bänken, i solen.
 
Det intressanta är att det där ändå hör ihop. För om jag faktiskt kunde nöja mig med mindre, så skulle de gemensamma resurser vi har räcka till fler. Någonstans är det ju vad allt till slut kokar ner till, när vi talar om de stora frågorna kring miljö och hållbarhet. Både inom oss och runt omkring oss.
 
I dagarna startar ett spännande initiativ på Instagram: @klimatklubben. Det är enskilda individer som tillsammans vill skapa en positiv och hoppfull kraft, genom att tipsa varandra om små och stora idéer för att kunna leva mer hållbart. Några av initiativtagarna är redan starka röster inom sociala media med fungerande kanaler, men tillsammans blir de starkare och tillsammans med många av oss andra, tror jag faktiskt att det kan bli en kör av röster som även större företag och andra i ledande positioner måste lyssna till. Förändring, nerifrån och upp. Det är värt att testa.
 
/Elisabet :)