/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Drömhjärta

 Jag tänker nog inte på frihet på samma sätt som du gör.
Det finns en frihet som jag hittat med åren. Den kommer 
från upptäckten att jag inte behöver mycket för att vara lycklig.
Den kommer från att ta sig igenom elände och rädsla,
och finna hopp i sina egna tårar.
 
Jag har just läst en varm och stark bok. En berättelse om två kusiner som står varandra nära. De växer upp i Kuba på 1950-talet i välbeställda familjer. Allt ställs på ända när Fidel Castro tar makten. En av dem flyr till USA med sin familj. Den andra väljer att stanna kvar. De håller kontakten via brev och efter många år ses de igen. Innan livet tar ytterligare en ny vändning och de skiljs åt än en gång.
 
Det är en bok som berättar utifrån kvinnorsperspektiv om makt, identitet och överlevnad i en svår situation. Det är också en berättelse om Kuba, som jag själv i ärlighetens namn har ganska lite kunskap om. Författaren Cecilia Samartin föddes på Kuba 1961, under revolutionen och flydde med sin familj till USA. Hon är psykoterapeut och många av hennes klienter är från Centralamerika och Mexiko. Boken är färgstark och hon har en stor palett av erfarenhet, där hon hämtar sin inspiration.
 
Tips - se till att du har tid på dig när du börjar läsa. Det är en bladvändare. Ska bli spännande att prata om den med dottern sedan. Hon gjorde ett bra val! Känner mig nog ganska väl...
 
Tar gärna emot boktips från dig också! Skriv gärna en kommentar nedan. ☺️
 
/Elisabet :)
/ Allmänt / Vardagsprat /

Det kräver mod

Alla har vi vår livsresa att göra, våra möjligheter och begränsningar. En del av oss behöver öva på att ta mer plats. Andra av oss behöver öva på att ge plats åt andra. Egentligen är det två sidor av samma mynt och handlar om vår bristande förmåga att känna tillit. Tillit både till andra och till oss själva. När vi saknar tillit så låser vi oss för varandra och för oss själva. Vi lever som i bubblor och tror att vi skyddar oss själva.
 
Tillit handlar mycket om att våga visa sig som den jag är och lita på att andra accepterar och älskar mig, med mina styrkor och svagheter. För oavsett vad vi tänker om oss själva, oavsett vad andra uppfattar av oss – så bär vi alla både på en skörhet och en styrka. Det är att vara människa.
 
Om det gäller oss alla – hur kommer det sig då att vi ändå har så svårt att visa vår svaghet och skörhet? Så svårt att ta vara på varandra som resurser i våra liv? Så svårt att det till och med kan vara lättare att vara offentlig med sin skörhet och tala om den på en scen, eller i en blogg, än att dela erfarenheten med andra i vardagen? Kanske för att något sker när vi möts ansikte mot ansikte. När vi ser och hör den andres reaktioner. Kanske för att vi då också får något tillbaka, som vi inte innan vet vad det är och i efterhand inte alltid vet hur vi ska hantera. Kanske för att vi redan har prövat och bär på en dålig erfarenhet. Det kräver mod. 
 
/Elisabet :)
 
Bilderna har jag tagit i Köpenhamn för något år sedan och de är målade av gruppen Murkunst. Här  skrev jag om dessa bilder och några till.
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / Murkunst / att vara människa / skörhet / styrka och svaghet
/ Allmänt / Foto /

Uttryck för tacksamhet

Sommar när den är som vackrast.
 
 Fylld av blommor och blad.
 
 Rosor, som gör mig glad.
 
 En och annan fjäril.
 
 Blommor och bär till skafferiet.
 
 Det finns mycket för själen.
 
/Elisabet :)