/ Allmänt / Vardagsprat /

Etthundrasjuttiosex dagar i förvar

I april besökte jag min vän första gången på förvaret i Märsta. Det var en märklig känsla att kliva in i den låsta byggnaden, passera den ena dörren efter den andra, innan vi slutligen möttes i ett kalt rum, med smutsgula väggar. Jag skriver om det här.
 
  
Idag möttes vi igen. Utanför förvaret. I måndags, helt utan förvarning, fick vännen beskedet att överklagandet gått igenom. Hen fick plocka ihop sina saker och ge sig av, med villkoret att presentera sig för polisen två gånger i veckan. "Det är som att jag har fått livet tillbaka. En ny chans. Att sitta där var fruktansvärt. Men nu vet jag hur mycket det är värt. Det jag kämpar för. Att få bygga ett liv här. Och jag ska fortsätta kämpa för att det ska kunna bli så."
 
"När jag ser någon bli arg för att den missar ett tåg - vad gör det? Ett tåg? Om det så är trettio minuters väntan - vad är det? Jag har väntat i etthundrasextiosju dagar..."
 
Mötet fyllde mig med glädje. En glädje som burit mig hela dagen. Men fortfarande ställer jag frågan - vad gör allt detta med oss som samhälle? Att så många mäninskor behandlas så omänskligt. Att människor låses in, utan att ha gjort något annat brottsligt än att de kämpar för att få leva i ett land som inte befinner sig i krig. Att de drömmer om ett vanligt liv, i ett land där det är möjligt att forma sig en framtid.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Migrationsverket / Migrationsverkets förvar / Mor och dotter blogg / asylpolitik
/ Allmänt / Vardagsprat /

Beröringens kraft

Ibland är ord helt överflödiga, eller rent av meningslösa. De når inte fram. Den andre har inte förmågan att förstå och ta det till sig. Då återstår bara den fysiska kommunikationen. Beröringen. Närheten i en smekning eller en kram. Värmen i en hand som läggs på en arm.
 
Värmen kan stilla oron. Närheten skapar närvaro i den irrande blicken. Och de krampaktiga händerna som hålls om, slappnar av. Jag har varit med om det så många gånger och varje gång händer något också inom mig själv. Lugnet sprider sig. Tillvaron stannar upp för en stund. Det finns bara ett nu.
 
Jag minns särskilt ett tillfälle då ett par krampaktiga händer höll sig så hårt fast i armstöden att händerna vitnade. Jag frågade om lov och tog händerna i mina. Värmde dem. Masserade dem. Det behövdes inga ord. Vi satt där en lång stund tillsammans. Efter en stund kom livskamraten in i rummet. noterade vad som skedde och satte sig ner. Vi pratade en stund alla tre, innan jag sa adjö. Det var sista gången vi sågs, min vän och jag. Bara någon vecka senare ringde livskamraten för att berätta att vännen dött under natten. "Du gjorde det möjligt att släppa taget. Tack för att du var där." Vi pratade om det också senare, då vi sågs. Pratade om kraften i beröringen.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / beröring / livet och döden / närhet / släppa taget / tankar om livet
/ Allmänt / Vardagsprat /

Förtroenden

Förtroende är något vackert
- som måste födas.
När någon sträcker sitt hjärta mot dig
måste det tas emot med varsam hand.
 
Förtroende är inget vi kan kräva
- det kan bara vinnas.
Våra inre tankar och känslor delar vi bara
med den vi tror kan förvalta det vi ger.
 
Förtroende bygger alltid på tillit
- och det måste byggas.
Förtroenden måste alltid förvaltas
som den gåva de är.
 
Några tankar om att bära och bli buren.
 
/Elisabet :)