/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Ny Carlsberg Glyptotek

Ännu ett litet turisttips från Köpenhamn. Ny Carlsberg Glyptotek, ligger på Västerbro, när Tivoli. Vi gick dit på söndagen - då det är gratis inträde. Bara det är värt en liten applåd. Det var gott om ungdomar i lokalerna och en hel del satt och skissade i olika hörn och många gjorde som jag - fotade. Huset innehåller en stor samling skulpturer, men även målningar och annan konst. Men faktum är att huset i sig är värd ett besök. En otroligt häftigt arkitektur!
 
Huset grundades av bryggaren Carl Jacobsen, som byggt upp en stor privat konstsamling. Första skulpturen köptes in 1878. 1882 hade Jacobsen redan så många skulpturer att han öppnade upp sin privata vinterträdgård för att visa dem för allmänheten. 1902 stiftade han en fond som blev underlag för Glyptotekets drift.
 
Den äldre delen är fylld av olika sorters marmor, både i golv och väggar. Otroligt vackert!
 
Med en mängd detaljer överallt.
 
Den äldsta delen invigdes 1897, arkitekt Vilhelm Dahlerup (1836-1907). Men därefter har museet byggts till vid ett flertal tillfällen, arkitekter var Hack Kampmann (1856-1920) och  återigen Dahlerup. Den sista delen stod klar 1996, arkitekt var Henning Larsen. Det är fantastiskt att se hur de olika delarna - trots sina totalt olika formspråk, ändå passar ihop! Ett helt faschinerande hus.
 
Den nyare delen har ett magnifikt ljusinsläpp. Och marmorn gör sitt för att lyfta lokalen.
 
Fönster skapar fascinerande ljusspel och reflekterar själva byggnaden.
 
Trappor skapar grafiska mönster.
 
"Gravkammaren" låg en bra bit ner och trappan ned var i sig gjord så att det kändes som att gå ner i underjorden. Jag lyckades tyvärr inte få någon bra bild på den.
 
På väg tillbaka in i den äldre delen möts betraktaren av ett stort glaskonstverk.
 
Innan vinterträdgården, med sin väldiga glaskupol omsluter besökaren igen. Att komma in där är verkligen som en varm omfamning, bokstavligen, eftersom det är högre temperatur därinne för växternas skull.
 
Helt klart värt ett besök!
Nyfiken på att se fler bilder av samlingarna? Gå då in på deras egen helsida här.
Kuriosa: Det är samme Carl Jacobsen som bekostat ”Den lille Havfrue” av Edvard Eriksen. Jacobsen har varit inblandad i ett antal offentliga utsmyckningar i staden. Inte så dumt tydligen - att vara bryggare...
 
/Elisabet :)
 
 
 
Kommentarer (0)
Blogg / Glyptoteket i Köpenhamn / Köpenhamn / Mor och dotter blogg / Turista i Köpenhamn / arkitektur
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Hur hanterar vi ondska?!

"Men jag kan inte döda någon", sa Jonatan, "det vet du Orvar!"
"Inte ens om det gällde ditt liv", frågade Orvar.
"Nej, inte ens då", sa Jonatan.
Orvar kunde inte förstå det och knappt Mattias heller.
"Om alla vore som du", sa Orvar, "då skuile ondskan få regera i all evighet."
Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.
 
Ur Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta"
 
Bilden ovan är tagen i början av veckan i Köpenhamn, där dessa papper är uppklistrade lite här och var just nu. En viktig och utmanande tanke, men som har fått mig att fundera över min egen ståndpunkt. Jag tycker att detta är så svårt. Jag vill inte ha krig. Jag känner mig som en pacifist och tänker som en sådan. Samtidigt vet jag inte hur jag skulle reagera om jag verkligen blev utsatt, eller snarare - om de jag älskar verkligen blir hotade till livet. Jag tänker på detta nu då vi dagligdags får rapporter om väpnade konflikter. Rapporter om hur assyrier nu trängs ut från sitt land. De kidnappas, förnedras och dödas av IS. Sedan några dagar sprids bilder av hur IS demolerar historiska museet i Mosul, i norra Irak. Allt med en önskan om att radera ett folks identitet och rötter. Vi får rapporter om Boko Haram som våldför sig på människor i Nigeria och sprider skräck omkring sig. Två fruktansvärda konflikter av många. Runt om i vår värld pågår det krig av olika slag. Också i vårt eget Europa. Människor flyr för sina liv. Flyktingströmmarna ökar ständigt. Våld och vapen. Hur ska det bli ett slut? Finns det ett slut? Finns det en vettig lösning? Ändå måste vi tro det! Måste arbeta för det!
 
Astrid Lindgren hade en otrolig förmåga att ta upp de svåra livsfrågorna på ett bra sätt. Hon bjuder inte på enkla svar, utan låter olika ståndpunkter synas och tala, sida vid sida. Det ger mig en sorts tröst. De två vännerna Oskar och Jonatan, kämpar båda för samma sak, var och en på sitt sätt och ändå tillsammans. Vad Astrid Lindgren också gör i sina texter är att sprida hopp. Hon tänder ständigt ljuslågor av hopp. Hon tror på det goda i människan. Visar på möjliga vägar. 
 
Men då sa Jonatan att det finns saker som man måste göra, även om det var farligt.
"Varför då", undrade jag.
"Annars är man ingen människa utan bara en liten lort", sa Jonatan.
 
Hemligheten är nog att våga leva med öppna ögon och att ha modet att agera då vi kan. Liksom att inom oss ha en kompass som hjälper oss att orientera rätt, i snårskogen. Och än en gång - i detta behöver vi varandra! Det gjorde mig så glad idag att se manifestationen runt Stockholms synagoga: "Fredens ring." Liksom initiativet från Sveriges interreligiösa råd att skicka ut budkaveln "Väga hata!" under månadsskiftet januari - februari. En budkavel som nu sprids ut över vårt land och där människor från olika traditioner och religiös tillhörighet möts i samma längtan och bön om fred. En längtan som också tar sig konkreta uttryck.(Läs mer om det här.) Låt hoppets ljus brinna!
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Astrid Lindgren / Blogg / Mor och dotter blogg / bröderna Lejonhjärta / krig / ondska
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Själens ögon

"Jag behöver inte förstå vad han säger.
Jag vet vad han säger."
 
"Människans heligaste plikt är att hålla själens ögon öppna,
då vet man mer än man förstår."
 
På tågresan häromdagen satt jag och lyssnade på Theodor Kallifatides sommarprat från juli 2013. (Det är verligen fantastiskt att så många fina program finns att lyssna på via Sveriges Radios arkiv!) I de första raderna är det Kallifatides pappa som citeras. Han är på besök i Sverige och hittar en vän i sonens granne på Gotland. De samtalar om växter och livet. Den ena talar grekiska och den andre gotländska och de förstår varandra utmärkt. Det andra citatet är Kallifatides, då han reflekterar över det där samtalet, mellan de äldre männen.
 
De där orden och bilden jag såg framför mig av de två männen, framkallade en annan minnesbild. Jag var nitton år och volontär i Kongo-Kinshasa (som då fortfarande hette Zaïre). Vid jul kom min familj ned för att hälsa på och med sig hade de en äldre man som skulle hälsa på sin dotter. Den äldre mannen hade hela sitt liv arbetat i skogen och kunde inget annat språk än svenska. Vi tog med dem ut i regnskogen och en lokal guide, som arbetade med avverkning och skogsvård tog oss med runt. Han visade och berättade. Samma sak inträffade. De två männen fann varandra och vi slutade ganska snart att tolka dem emellan. Det behövdes helt enkelt inte. På något sätt förstod de varandra ändå, där de gick mellan de ofantliga träden vars tjocka stammar krävde hela vår grupp för att omfamna.
 
Sedan dess har jag varit med om det vid flera tillfällen och det är alltid lika fascinerande. Om ett gemensamt intresse finns och om viljan att kommunicera finns där - så går det. Tänk om vi kunde lita lite mer på den förmåga som ligger djupare ner inom oss. Jag tycker att Kallifatides uttrycker det så vackert när han kallar det för att "hålla själens ögon öppna". Låt oss öva oss i det - att hålla vår själs ögon öppna!
 
/Elisabet :)