/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Vägval

Ni tar alltid den tråkiga och lätta vägen!
Lillasyster, i skogen på väg ned mot badplatsen på Möja
 
Som barn sökte jag gärna de krångligare vägarna. Klättrade gärna på de övergivna, stora cementrören intil den gamla cementfabriken, fantiserade kring träden i skogen som fick olika namn. Det var sagoträdet, sjumilaskogen och trollstenen... Nu är en del av det där borta - det är nog sant. Kanske väljer jag också bekvämare vägar på mina promenader. Men jag är inte säker på att jag alltid väljer de lättaste vägarna i livet. Ibland kanske, men inte alltid.
 
 Vägen är viktig för mig. Jag tycker om att resa, tycker om att färdas på för mig nya vägar och känna nyfikenheten inför vad som väntar bakom nästa vägkrök. Vägen är för mig också en symbol för livet och tron. Jag tänker ofta på livet som en resa. En resa där vi gör olika erfarenheter, bra och dåliga. En resa där vi bitvis slår följe med varandra och blir medvandrare. Andra delar av resan behöver jag göra på egen hand. Nu och då finns där rastplatser att stanna till vid. Källor där vi kan hämta kraft och inspiration.
 
 Livets väg är sällan rak. Tvärtom slingrar den sig ofta fram och tar ibland helt oväntade riktningar. Somligt av det sker för att vi själva gör våra val. Annat inträffar på vägen. Ibland kan det som från början såg ut som ett misstag, bli helt rätt. Andra gånger kan den väg jag valt av stark övetygelse om att det är rätt, visa sig leda mig fel. Men också när det blir fel, kan det bli till en erfarenhet som hjälper oss att växa.
 
Vad tror du att livet går ut på annat än att bli vis?
Vis blir man kanske främst genom sina misslyckanden.
Hector Dominguez, präst
 
Men vårt vägval kan också bli helt fel. Dominkansystern Sofie berättar i sin bok "Stairway to heaven" om sin andliga resa. (Citatet ovan är hämtat därifrån.) Hon skriver:
 
En enda grad av felinställning på en kompass kan i längden,
om man inte går tillbaka och justerar,
leda till att man hamnar totalt vilse.
 
Syster Sofie
 
Det finns en klar poäng att söka sig medvandrare på vägen, som kan hjälpa oss att hålla rätt riktning.
 
(Bilderna ovan är alla från skogsvägen ned till Möjas badplats, tagna i söndags.)
/Elisabet :)
 
Kommentarer (0)
Blogg / Hector Dominguez / Mor och dotter blogg / Möja / Syster Sofie / citat
/ Allmänt / Vardagsprat /

Varför gillar vi det som är fel?

Det är egentligen helt knäppt! Jag avskyr när folk skrotar ner naturen, med bland annat bilar, men jag tycker ändå att det blir sjukt snyggt på bild...
Hur kan något som är så himla fel se så himla coolt ut?
Jag vet inte men jag gillar färgen som rostiga föremål får och jag gillar hur saker speglar sig i krossat glas. Jag vet verkligen inte hur jag ska förklara det! Jag känner mig helt dum i huvudet när jag säger att jag tycker det är snyggt att skrota ner naturen! Det är verkligen inte det jag menar. Det jag menar är att jag helt enkelt gillar gamla saker. Jag gillar färgen och kvalitén när gamla slitna jeans får hål och jag gillar den färg gamla bilar får. Så jag gillar inte att det förstör naturen utan utseendet...
 
Just det att något kan vara så fint fast att det är fel tror jag att vissa handlingar vi gör kan vara. Inte att det är just fint men att vi gillar att göra saker som är fel just för att det är fel. Ta den där fula bilden på en kompis du skickade till hela din kontaktlista på mobilen. Du vet att alla dina kompisar kommer skratta, men du vet även att den personen som var på bilden inte kommer skratta. Du vet att du själv inte skulle bli glad om det var du på den bilden...
 
Jag gillar inte att folk skrotar ner men jag tar ändå kort på det för att jag tycker det är snyggt... 
Vi gillar inte när folk sprider fula bilder på oss men vi skrattar ändå åt andras fula bilder...
 
//Isa <3
/ Allmänt / Vardagsprat /

Kontraster

I går kväll kom vi hem från vår tur till Möja, i Stockholms skärgård. Vilken kontrast! Dagarna därute präglades av lugn, stillhet och tystnad. Nätterna var becksvarta, stjärnhimlen ofantlig och återigen denna vilsamma tystnad. Ingen internetuppkoppling på flera dagar...
Det var ett smått chockartat uppvaknande att stå på perrongen vid Slussen och vänta in tunnelbanan som skulle föra oss den sista biten hem till Odenplan.
 
Vi har varit ute på ön en gång tidigare. Då var det sommar och vi hade med oss gäster från Frankrike. Möja var fylld av människor. De bosatta arbetade för fullt med service av olika slag. Den här gången såg vi naturligt nog en helt annan sida. Många tomma hus, som vilar inför nästa säsong. Affär med begränsad öppettid. Men i det finns en befrielse. Det är skönt då tiden faktiskt är avgränsad. Det finns en tid för var sak och också en tid då det är stängt! I gengäld har de människor som finns på plats tid för samtal med dem de möter. Och även främlingar, som vi, ges utrymme.
 
Tid för paus...
 
Tid att njuta av sol, vind och vatten...
 
Ett tack till Camilla och Kalle på Humlans Bed & Breakfast där vi bodde. Det blir säkert fler bilder under dagarna som kommer - nu då vi har tillgång till både dator och uppkoppling igen.
/Elisabet :)