/ Allmänt / Resor / Sagt, hört, och sett /

En glimt av hopp

Två klockor ligger krossade på tegelgolvet i den gamla kyrkan St Mary. Ett resultat efter bombningarna av Lübeck Palmsöndagen 1942. När vi besökte kyrkan i somras blev det en stark upplevelse för mig. Hela bakre delen av kyrkan berättade genom stora bilder om bombningarna av staden och hur kyrkan mer eller mindre totalförstördes. Men också om hur hantverkare inte bara lyckades reparera kyrkan, utan också kunde ta fram orginalmålningar, som målats över under barocktiden.
 
Det jag kände när jag gick därinne var hopp. På min näthinna fanns alla bilder vi fått möta de senaste åren av städer som bokstavligen lagts i ruiner och numera inte är mycket mer än grushögar. Hur många gånger har jag inte suttit i min soffa och gråtit inombords när jag ser bilderna som kablas ut över världen. Ändå har jag ju aldrig varit där! Jag har aldrig upplevt hur min stad bombats sönder eller att min familj tvingats fly. Jag har bara sett det på bilder och hört det via andra människors berättelser. Men det räcker. Det räcker för att väcka sorg. Det räcker för att jag ska känna vrede.  Det räcker för att jag ska ställa mig frågan hur det någonsin ska kunna gå att bygga upp allt igen. Bygga upp städerna och länderna. Men också bygga upp alla de relationer som krossats. Bygga ny vänskap mellan alla människor som ställts på olika sidor i ett totalt meningslöst krig.
 
Intill klockorna sitter ett enkelt kors av spikar på väggen. På golvet brinner ett ensamt ljus. Korset är en hälsning från "The community of the Cross of Nails". En organisation som arbetar med försoning. Försoning mellan människor och försoning mellan folk och länder. Jag har aldrig hört talas om organisationen förut. Men allt arbete för fred och försoning är viktigt och jag tilltalas av symbolien av att korset som sitter i kyrkan i Tyska Lübeck, har getts som en gåva av människor i Storbritannien. Ett land som var med i bombanfallet.
 
Hela platsen andas hopp och framtidstro. Också det som ser hopplöst förlorat ut går att bygga upp. Också människor som varit fiender kan hitta varandra på nytt. Det är inte enkelt. Det kräver mycket arbete på många olika sätt. Men det går. 
 
Och jag tänker på alla konflikter som pågår just nu. Jag tänker på den militära upprustning som pågår i vårt land och på andra håll i världen. Jag tänker på alla människor som är på flykt. I vårt land och i andra länder. Det finns möjliga vägar att gå för att bygga en framtid och ett hopp. Men vi måste vara villiga att gå den. Vi som har resurser och möjilgheter måste också vara med och bidra. Även om det inte är vi som har släppt bomberna. Vi har om möjligt ett ännu större uppdrag att vara ljus i mörkret.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Alla människors lika värde / Blogg / Fred / Lübeck / Mor och dotter blogg / St Mary / The Cross of nails / försoning
/ Allmänt / Resor /

Le Grand Ballon - uppe bland molnen

Fortsättning på det här inlägget.
Efter tre timmar valde vi alltså att lämna caféet och gå upp mot självaste målet ändå. Och till vår glädje verkade det som att molnen faktiskt var påväg bort! Men när vi kom till stigen som skulle leda oss upp såg det ut såhär:
 
Vi såg bara kanske 4-5 meter framför oss och vinden blev allt starkare.
 
Vi såg knappt "Ballongen" när vi kom fram, utan vi var tvungna att gå fram, nära, för att se den stora utkiksplatsen. 
 
Och jaa... så här såg den magnifika utsikten ut! Känslan när den hårda vinden tog tag i oss var enormt kraftig och det gick att luta sig mot vinden utan att ramla baklänges. Skrattskrikande, med många upprepningar, försökte vi kommunicera med varandra men insåg snabbt att det knappt var någon idé. Vi hörde absolut ingenting av vad vi sa till varandra! Även om det var himla synd att vi inte såg något av utsikten var det mäktigt att stå där uppe. Det kändes verkligen att vi var högt uppe, mitt bland molnen.
 
Molnen skingrade sig vid något tillfälle i knappt en minut, och då kunde vi se hur solen strålade där nere i dalarna.
 
När vi gick ner igen var vi något snopna, men jag kände mig så otroligt lycklig ändå! Vi stod på toppen i vad som kändes en kvart (antagligen knappt tio minuter) när vi bestämde oss för att traska ner. Håret var alldeles blött och då vi svettats på vägen upp var vi nu så frusna att tänderna hackade så det kändes som att käken skulle gå ur led.
 
Om du någonsin är i närhete av Le Grand Ballon rekommenderar jag verkligen att besöka platsen. När vi gick de 12 kilometrarna upp tog det oss drygt två och en halv timme. Vi skyndade oss inte upp men vi hade samtidigt ett visst tempo. Nedvägen tog oss lite drygt en timme och 45 minuter. Det går även att cykla upp, för den som är riktigt hurtig, och det går att åka bil till en parkering för att gå den sista knappa kilometern upp till självaste toppen. Trots den molniga toppen är jag så nöjd över att vi tog oss tiden att gå upp dit! 
 
//Issa <3
Kommentarer (0)
Alsace / Berg / Le grand ballon / Moln / Mor och dotter blogg / Morochdotters / Uppe bland molnen / mor och dotters
/ Allmänt / Foto / Resor /

Le Grand Ballon - på väg upp

Nu är det precis en vecka sedan jag kom hem till Sverige igen. Samtidigt som det känns som jag åkte hem igår känns det jättelångt borta. Och samtidigt som det kändes som att jag var där i fler än tre veckor kändes det som jag var där i två dagar. Tiden är märklig ändå.
 
I lördags förra veckan, 5 augusti, var både jag och letterna lediga så vi gick en 12 kilometers vandring upp, upp, upp bland bergen!
 
Det blev en svettig promenad på slingriga vägar med uppstickande rötter. Men med samtal och utbristande sång av "The hills are aliiiiive, with the sound of muuuusic" så gick det alldeles utmärkt!
 
Alltså titta! En helt fantastisk utsikt! Men platsen vi var påväg till, Le Grand Ballon, befinner sig på en altitud av 1424 meter och vädret kan minsann ändras på toppen...
 
När vi kommit upp befann vi oss mitt i molnen och såg inte särskilt mycket... Vi började ta oss vidare från parkeringen upp till toppen, men när det började regna vände vi tillbaka. Svettiga som vi var blev det svinkallt när de hårda vindarna tog tag i en och det var inte värt att bli förkylda för. Vi beställde därför dyrt och blaskigt frankrikekaffe för att vänta ut molnen. Enligt väderappar skulle molnen skingra sig om cirka 1,5 timme. När det sedan gått 3 timmar utan någon förändring bestämde vi oss för att gå upp ändå. 
 
Bilderna från toppen är så många att det får bli ett eget inlägg!
 
//Issa <3