/ Allmänt / Resor /

Det är 30 år sedan

I helgen plockade jag fram diaprojektorn och möblerade om i vardagsrummet, för att kunna se på gamla diabilder. Ett antal av diamagasinen är från åren då jag var volontär i dåvarande Zaïre, nuvarande Demokratiska republiken Kongo. Jag var där i 1,5 år, 1989-90. Det var en period som betydde mycket för mig på många sätt och som har påverkat mig som person och mitt yrkesval.
 
Snacka om nostalgi! Bilderna i det här inlägget togs veckorna innan jag skulle resa hem. 
 
Här är jag tillsammans med en grupp i sysalen, i skolan där jag undervisade några timmar i veckan. En annan uppgift var att vara textillärare på Svenska skolan. Dessutom hade jag förmånen att få följa med och besöka ett antal kvinnoprojekt ute på landsbygden.
 
Stickning och virkning var populärt.
 
Här är hela lärarkåren, med rektorn längst till vänster, då de tog avsked av mig med en fest. De personer jag arbetade med och kom att lära känna som mina vänner har fortfarande en viktig plats i mitt hjärta. De gav mig så mycket, bjöd på så mycket av sig själva. De tog med mig in i sin vardag, sina hem och sina familjer. Vilken gästfrihet! De lärde mig mycket om livet och om mig själv.
 
Här bodde jag i 1,5 år. Den främre delen av det här huset var min, med ett litet sovrum, vardagsrum och en dusch och toalett. Ovanpå taket stod en vattentunna som värmdes upp av solen. Var det varmt ute bjöds det på varmt vatten och om det var mulet - ja, då var vattnet kallt. Åtminstone ett par års tid efter min hemkomst till Sverige var jag oerhört medveten om lyxen att kunna välja själv om vattnet skulle vara varmt eller kallt. 
 
Att få förmånen att leva en period i en annan kultur gör framförallt att en får syn på sin egen kultur, sin egen historia och sin egen personlighet. Det som tidigare var självklart är kanske inte lika självklart längre och annat blir viktigare. Erfarenheten av att lära sig ett nytt språk och ändå inte behärska alla språk som talas i området är också viktig erfarenhet. Att sticka ut och att inte alls tillhöra normen en annan.
 
Jag kommer aldrig glömma när jag satt i en jeep och vi väntade på en till resenär med dörren öppen och en mamma bokatsvligen kommer släpande på sitt barn, skrikandes: Ser du nu, vad som händer när du inte gör som jag säger. Nu har "de vita människorna" kommit för att hämta dig. Det gjorde ont. Men de allra flesta minnen jag bär med mig är fina. När jag reste dit fick jag rådet att lära mig att skratta åt egna och andras misstag. Ett gott råd, för nog gjorde jag ett och annat misstag under den där tiden. Och sådana är lättare att hantera om du kan skratta åt dem. 
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Demokratiska republiken Kongo / Mor och dotter blogg / Volontär / Zaïre / minnen