/ Allmänt / Resor /

Pourville sur mer

Jag fortsätter att gå igenom bilder från i somras. Här kommer ett gäng foton från en mulen eftermiddag i Pourville sur mer, i Haute-Normandie, norra Frankrike. 
 
Den här delen av kusten är känd för sina vackra kalkstensklippor, som störtar brant ner i havet. Ibland har havet skapat vackra formationer av dem, som vid Étrat.
 
Den här eftermiddagen var alla badhytter tillbommade.
 
Några tappra badare höll på att packa ihop. 
 
Själva var vi nöjda med att promenera utmed stranden, balanserande på stenar, för att sedan ta strandpromenaden tillbaka. Då passerade vi den lokala ostronodlaren...
 
... och såg hytterna bakifrån.
 
Proemenerade över den lilla färglada bron...
 
och beskådade de ståtliga husen vid strandpromenaden, innan vi åkte tillbaka till det fina huset vi hyrt tillsammans med mannens kusin med familj, i en by strax intill.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Frankrike / Mor och dotter blogg / Normandie / Pourville sur mer / semester i Frankrike
/ Allmänt / Resor /

St Maria kyrka i Lübeck

När vi besökte Lübeck i somras var St Maria den ende av de många kyrkorna i Gamla stan, som vi besökte. Det är Tysklands tredje största kyrka och har med sin gotiska stil varit förebild för flera kyrkor i Österjöområdet. Kyrkan byggdes på 1200-talet och har restaurerats genom åren. Palmsöndagen 1942 bombades den och var helt förstörd. Folket bestämde sig dock för att bygga upp den igen och då i så stor utsträckning som möjligt följa den ursprungliga tanken med kyrkan.
 
 
 
Jag vet inte om utställningen är permanent, men när vi var där fanns ett antal stora bilder på plats från när kyrkan bombades och sedan byggdes upp på nytt. En hel stad i ruiner.
 
 
När klocktornet rasade ihop föll de två stora klockorna till marken. Nu finns de där som en tydlig påminnelse om krigets meningslöshet. Att se dem ligga där, belysta, krackelerade var en star upplevelse.
 
Intill klockorna fanns "The Cross of the nails" eller "The Cross of reconciliation". Som ett tecken på försoningens möjlighet. För mig var det en stark upplevelse att se den här delen av kyrkan, tillsammans med bilderna av bombernas förstörande kraft och den vackra kyrkan. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg: En glimt av hopp.
 
Det fantastiska taket, med sina målningar. Hela kyrkan, med sin utställning, blev en bild av just hopp. Hopp i en värld där konflikter fortfarande sliter sönder människor och länder. Där en del av våra världsarv alltjämt, bokstavligen läggs i ruiner.
 
I en annan del av kyrkorummet fanns en konstinstallation av konstnären Günther Uecker, från 2000. Verket heter "Verletzungen - Verbindungen" ungefär "Skadeanslutningar". Vierzehn gebrochene Kreuze - fjorton brutna kors. Installationen känns makaber. Den har ett oerhört starkt uttryck. Och det är meningen. Som kristen tänker jag att den ger uttryck för tanken att varje gång en människa blir utsatt för förnedring och för lidande, så är det Gud själv, i Jesus, som utsätts. Vad konstnären har tänkt står det inget om.
 
Jag vet inte om det var avsiktligt. Men installationen hade placerats framför en minnestavla, med namn på offer från första världskriget. Det gav ytterligare en dimension till verket.
 
Ett brutet kors. Och jag tänker på alla människor som på olika sätt lever i utsatthet i vår värld idag. Men inte bara långt borta, utan också här - i  vårt land och i vår stad. Så viktigt det är att tända försoningens ljus, men också att våga leva i försoning och förlåtelse. Trots att det är långt ifrån enkelt.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Bila genom Europa / Blogg / Günther Uecker / Lübeck / Mor och dotter blogg / St Maria kyrka i Lübeck / St Mary / The Cross of nails / Vierzehn gebrochene Kreuze / försoning
/ Allmänt / Resor / Sagt, hört, och sett /

En glimt av hopp

Två klockor ligger krossade på tegelgolvet i den gamla kyrkan St Mary. Ett resultat efter bombningarna av Lübeck Palmsöndagen 1942. När vi besökte kyrkan i somras blev det en stark upplevelse för mig. Hela bakre delen av kyrkan berättade genom stora bilder om bombningarna av staden och hur kyrkan mer eller mindre totalförstördes. Men också om hur hantverkare inte bara lyckades reparera kyrkan, utan också kunde ta fram orginalmålningar, som målats över under barocktiden.
 
Det jag kände när jag gick därinne var hopp. På min näthinna fanns alla bilder vi fått möta de senaste åren av städer som bokstavligen lagts i ruiner och numera inte är mycket mer än grushögar. Hur många gånger har jag inte suttit i min soffa och gråtit inombords när jag ser bilderna som kablas ut över världen. Ändå har jag ju aldrig varit där! Jag har aldrig upplevt hur min stad bombats sönder eller att min familj tvingats fly. Jag har bara sett det på bilder och hört det via andra människors berättelser. Men det räcker. Det räcker för att väcka sorg. Det räcker för att jag ska känna vrede.  Det räcker för att jag ska ställa mig frågan hur det någonsin ska kunna gå att bygga upp allt igen. Bygga upp städerna och länderna. Men också bygga upp alla de relationer som krossats. Bygga ny vänskap mellan alla människor som ställts på olika sidor i ett totalt meningslöst krig.
 
Intill klockorna sitter ett enkelt kors av spikar på väggen. På golvet brinner ett ensamt ljus. Korset är en hälsning från "The community of the Cross of Nails". En organisation som arbetar med försoning. Försoning mellan människor och försoning mellan folk och länder. Jag har aldrig hört talas om organisationen förut. Men allt arbete för fred och försoning är viktigt och jag tilltalas av symbolien av att korset som sitter i kyrkan i Tyska Lübeck, har getts som en gåva av människor i Storbritannien. Ett land som var med i bombanfallet.
 
Hela platsen andas hopp och framtidstro. Också det som ser hopplöst förlorat ut går att bygga upp. Också människor som varit fiender kan hitta varandra på nytt. Det är inte enkelt. Det kräver mycket arbete på många olika sätt. Men det går. 
 
Och jag tänker på alla konflikter som pågår just nu. Jag tänker på den militära upprustning som pågår i vårt land och på andra håll i världen. Jag tänker på alla människor som är på flykt. I vårt land och i andra länder. Det finns möjliga vägar att gå för att bygga en framtid och ett hopp. Men vi måste vara villiga att gå den. Vi som har resurser och möjilgheter måste också vara med och bidra. Även om det inte är vi som har släppt bomberna. Vi har om möjligt ett ännu större uppdrag att vara ljus i mörkret.
 
/Elisabet :)