/ Allmänt / Vardagsprat /

Ögat är själens spegel

Vi sitter tillsammans. Jag håller hennes hand. Vi säger inte mycket. Det finns inga ord. Just nu är det bara närvaro som allt handlar om. Och trygghet. Jag ser in i hennes ögon. De är tomma. De har sett för mycket. Hon har varit med om saker ingen ska behöva uppleva och varit tvungen att stänga av. För en stund. Smärtan är för stor. Bakom tomheten finns ett bråddjup.
 
Vi fortsätter att träffas. Så småningom finns tillräckligt med förtroende för att ett samtal ska kunna födas och föras. Hennes ögon speglar det som sker. Jag lyssnar. Jag ser moln dra förbi. Jag ser skuggor. Men jag ser också solsken. Och glädje. Hopp.
 
Ögat är själens spegel. Där kan vi ana vad som finns inom den andre. Vi kan aldrig veta, om hen inte själv berättar. Inte någon människa kan läsa en annan, vare sig genom hens ögon eller kroppsspråk. Men vi kan ana och känna, det som finns där. Ögat är själens spegel. Det speglar vad som finns djupt inne i vårt innersta. Samtidigt är ögat också det som tar in livet utanför och är en kanal rakt in i själen. Ögat både ser, registrerar och kommunicerar. Ögat är själens spegel. Låt oss ta tiden att se varandra och försöka förstå vad våra ögon förmedlar.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / inre liv / inre rum / själens ögon / öppna ögon
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Höstsalong på Fotografiska

I måndags besökte jag Höstsalongen på Fotografiska. Missa inte den! Helt fantastiska bilder och berättelser. Flera av texterna är i sig värda att möta och reflektera kring. 
 
I min bild av Olof Linds bild ovan speglar sig två andra fotografers bilder. Ett uttryck för hur de olika bilderna kommunicerar med varandra, trots att fotograferna själva knappast kan ha tänkt det. 
 
Bezav Mahmods bilder är från flyktinglägeret Domiz utanför Duhok. Den kurdiska regeringen öppnade lägret 2012, för flyktingar från Syrien.
 
I Domiz drömmer människor om ett slut på kriget så att de kan återvända hem,
men inte många tror att en lösning är nära. Man ser inget slut på kriget.
Domiz har blivit deras nya hem där de försöker bygga nya liv. Här bor ett folk
med drömmar, mål och hopp om framtiden.
 
Utställningen pågår till den 22 november.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Höstsalong / Mor och dotter blogg / fotografiska
/ Allmänt / Vardagsprat /

En nödutgång och nödingång

Ett tomt växthus. En öppen dörr, ut mot grönskan. Ovanför dörren sitter symbolen för "nödutgång". Bilden känns laddad. Som en symbol för hur livet kan kännas för den som går vilse, i sitt eget liv. 
 
Jag tänker ofta i metaforer. För att beskriva det som finns på vår insida som handlar om vårt djupaste jag, använder jag ofta bilden av ett inre rum. Ett rum, som kan vara mer eller mindre bekant för oss. En del tycker att det är jobbigt att vistas där. Kanske för att det finns så många saker som gömts undan därinne för att det är för svårt att hantera. Kanske för att rummet känns så kalt och tomt. Kanske för att rummet blivit till ett svart hål, som slukar allt som kommer i dess närhet. Ett tomrum som skapats av brist, på den närhet och kärlek som alla människor behöver.
 
Eller också är rummet en välkomnande plats, där vi kan hitta ro och stillhet. En plats där vi kan fylla på med energi och inspiration. En plats där vi känner trygghet. En plats där det finns en porlande källa av liv. Där små växter får chans att växa sig stora och bära frukt. 
 
Jag tror att vi är skapade och älskade av Gud. Att det finns en tanke för var och en av oss. Jag tänker att det där inre rummet finns för att Gud ska ha en plats där vi kan mötas. En plats där jag kan hitta och lära känna mig själv. En plats där samtal kan föras. Men jag tror också att vi många gånger istället lever på vår utsida. Kanske flyr vi det inre rummet. Eller proppar det så fullt med andra saker som vi tycker oss behöva att Gud förminskas och inte får utrymme. Det inre samtalet blir aldrig av, om vi inte vill, eller inte tar oss tid att lyssna.
 
Dörren, är både en nödutgång och en nödingång. Jag tror att vi behöver leva i en växling mellan livet på vår utsida och vår insida. Vi behöver grönskan och utmaningarna i den gemensamma trädgården och möjligheten att vårda vår egen växt... Få sätta frön, pröva våra tankar - innan det är dags att plantera ut dem.
 
/Elisabet :)