/ Allmänt / Resor /

Hur uppfattas Sverige av andra?

En del av att vara utomlands blir att möta kulturkrockar, vilket vid de flesta tillfällen blir något en skrattar åt där och då. Andra gånger kan samtal leda till något annat, något mindre positivt.
 
Härom dagen satt jag vid ett middagsbord med lägerdeltagare och en ledare jag aldrig pratat med. Lägerledaren frågade var jag kommer ifrån och reagerade på att jag var svensk. Med mitt franska namn och min mörka hy, var jag verkligen från Sverige? Med uppriktig förvåning över mitt svar frågade han, men var härstammar du ifrån? Var jag härstammar ifrån har många frågat, tillskillnad från i Sverige där de frågar vart mina föräldrar kommer ifrån. Första gångerna jag fick frågan reagerade jag. Jag sa ju precis att jag kommer från Sverige. Men senare har jag insett att de egentligen frågar exakt samma sak som de frågar i Sverige, men bara med andra ord. En nyfikenhet som jag egentligen inte har något emot. Men samtalet med den här mannen var något annat, något jag ännu inte stött på. 
 
Jag vet att jag lever i en bubbla. Jag bor i Stockholm, är uppvuxen i innerstaden och har alltid gått på innerstadsskolor. Mina flöden på sociala medier följer ett visst mönster, då det ändå är jag som sorterar ut vad som ska visas. Mötet med den den här mannen var egentligen inte ens särskilt extremt, men nytt för mig. 
 
Mannen stannade oväntat länge vid min etnicitet. Frågade om min mamma var vit, vad mina föräldrar jobbade med och det började kännas lite väl personligt för ett första samtal. Jag förklarade därför tydligt att jag är svensk och bytte riktning på samtalet. Jag började fråga om hans arbetsuppgifter på lägret. Han berättade lite snabbt att han är dramaledare för att sedan vända samtalet igen till något som jag inte alls var beredd på. 
 
– Hur känns det egentligen att bo i Sveriges huvudstad med den rådande våldsamheten? frågade han med en uppriktig medkänsla i rösten.
– Eh, hur menar du nu? 
– Jo men, USA:s president har ju sagt att brottsligheten och våldsamheten har ökat med den ökade invandringen. 
– Nja... Alltså det uttalandet var ju inte riktigt korrekt, svarade jag lite försiktigt.
 
För första gången satt jag mittemot en man som tog president Trumps ord på allvar. Jag vet att det finns de som lyssnar till hans ord och jag vet att det även finns svenskar som håller med honom. I min bubbla däremot har alla bara skrattat eller tagit sig i pannan över hans uttalanden. Alla förstår det allvarliga i att han talar som han gör men känner hjälplöshet i hur det ska gå att bemöta.
 
Det jag reagerade på var hur han kunde säga något sådant vid ett matbord på ett barnläger. Här satt jag, med min knackiga franska, och försökte försvara flyktingpolitiken och min egen etnicitet. Och efter det här samtalet kände jag något i magen som inte kändes tryggt. Jag kände mig helt enkelt inte bekväm med vårt samtal eller hans sätt att sätta mig i en känslig postition som jag inte riktigt språkligt kunde hantera. Jag valde att lämna samtalet och börja prata med barnen istället. 
 
Samtalet har lämnat mig med många tankar. Jag undrar om han frågar alla mörkhyade barn på lägret var de kommer ifrån. Jag undrar vad han tänker om de asylsökande familjerna som bor på området. Jag undrar hur han kunde ta sig rätten att ställa så personliga frågor till någon han nyss träffat. Jag undrar om han hade frågat annorlunda om jag var äldre. 
 
Som skrivet vet jag att jag lever väldigt skyddat och jag vet att många får uppleva sådana här samtal varje dag. Men för mig var detta nytt, och därför väljer jag att skriva om det. Men med det här samtalet är jag en erfarenhet rikare. Av alla andra på platsen har jag bara mött nyfikenhet kring mitt liv i Sverige och en nyfunnen vilja att besöka Stockolm. 
 
Bilderna är tagna från området där jag för tillfället bor :)
//Issa <3
Kommentarer (6)
Alsace / Blogg / Frankrike / Kulturkrock / Mor och dotter blogg / Morochdotters
/ Allmänt / Vardagsprat /

Att se och bli sedd

En cykel som fått en ny roll att spela. Rödmålad står hon där och tronar på verandan, fylld av blomsterprakt. Och det gör mig glad! Inte bara för att det är ett vackert blickfång, utan framförallt för att det blir en berättelse om möjligheter och faktiskt också om hopp. Med rätt öga går det att hitta nya roller och funktioner, för den som behöver få byta plats. Kanske för att den har tjänat färdigt i den roll som varit. Kanske för att den finns på en plats där den inte kommer till sin rätt. 
 
Med rätt öga, kan det som varit trasigt bli lagat. Det som till synes varit dött, kan få nytt liv och nya möjligheter. Frön som legat i träda kan med hjälp av vatten, sol och omsorg börja blomma och bära frukt. Det kan handla om en cykel, men också om människor.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / Se mig / att vara människa / hopp / möjligheter / relationer / sedd
/ Allmänt / Vardagsprat /

Glöm inte

Glöm inte
att betrakta fåglarna
att hoppa i vågorna
att skrika mot stjärnorna
att rulla dig i gräset
att gå i lera
att springa i linet
att sjunga i regnet
 Eller att kyssa mig!
 
Min sommarsemester närmar sig sitt slut. Dags att börja återgå till vardagen. Jag vill bära med mig uppmaningen från kortet ovan, att inte glömma bort allt det där enkla och ändå så viktiga. Att ta vara på det som livet ger, i det enkla och det vardagliga. Ledighet, resor och upplevelser är fantastiska, men det är vardagen också, för de allra flesta av oss. Och det är fint, att kunna se och ta vara på det.
 
/Elisabet :)