/ Allmänt / Vardagsprat /

Att hitta sig själv

Jag sökte överallt,
men hela tiden fanns det
inom mig, mitt jag.
 
Jag lyssnade då hen talade. Mitt i flödet av ord fanns den där frasen, om sökandet. Och jag bar den med mig. Det finns så många människor som är på jakt efter sin identitet. Människor som söker bekräftelse i andras blickar, ord och åskter. Där frågan: "Vad ska andra tänka?" blir det som styr livet, valen och vägen. 
 
Jag tror att vi blir till i mötet med den andre, men inte genom att den andre ska definiera mig. Ingen annan människa kan riktigt veta vem jag är. Men i mötet med andras livsberättelser och erfarenheter kan jag själv finna orden som jag behöver. Ord för att beskriva vad jag känner och vad jag tänker. Ord för att beskriva min längtan, min oro och min tro. 
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Mor och dotter blogg / Sökande / identitet / relationer / tankar om att vara människa
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Hur ser vårt hem ut?

Igår passerade jag Medborgarplatsen och kunde inte annat än stanna upp inför gruppen av ungdomar som sittstrejkar där för rätten att få stanna i Sverige och att få bygga upp ett liv här, i stället för att skickas till ett land där framtiden är högst osäker och våldet är högst närvarande. Jag satte mig ner i solen framför dem. Berörd. Skamsen över svensk flyktingpolitik. Ganska snart kommenterade mannen bredvid mig händelsen och vi började prata. Prata om vårt samhälle idag och den förändring som pågår. Prata om flyktingpolitik, stängda gränser och andhämtningspaus. Rätt som det är säger han:
 
- "Och här sitter vi och tittar på."
- "Sant", svarar jag och tillade: "Varför sätter vi oss inte på trappan istället, vi också? Det är ju vad ungdomarna i #ungisverige önskar?" Så då gjorde vi det. Satte oss på trappen, i skuggan.
 
Varför är det ofta så att vi gör oss själva till betraktare? Till tyckare? Eller till fotografer, som lägger upp bilder på det som händer i sociala medier, i stället för att ta aktiv del i det som sker?
 
Kanske spelar det heller ingen större roll? Är det den tanken som hindrar oss? Den där timmen som jag satt där och pratade med några människor, betyder det något?  Nej, inte i det stora hela, men kanske ändå - i det mindre perspektivet. För oss som var där just då. För mig själv. 
 
Runt omkring rörde sig poliser. Där fanns folk med kameror. Där pågick någon form av intervju. Men inte en politiker i sikte, ingen ansvarig myndighetsperson.
 
Inom mig bar jag också med mig bilden av Ungdomsfestivalen #frizon17, som jag nyss besökt. Där var årets tema "Hem". Och jag kunde inte låta bli att slås av orättvisan. En del av oss har en självklar plats som vi kallar för vårt hem. Andra får kämpa för samma sak, i en minst sagt ojämn kamp. När ungdomar som dessa har tagit sig till vårt land, betyder det att de har en stark inre drivkraft. Många har lyckats att på förvånansvärt kort tid, skapa sig ett nytt hem, med nya vänner, nya familjekonstellationer och ett nytt språk. Ett hem som de sedan kan tvingas bort ifrån, då allt kan förändras från en dag till en annan. Ett brev från en myndighet som har all makt.
 
Tack och lov finns det många svenskar som engagerar sig personligt. Många som överklagar beslut, som öppnar upp sina hem och som tar dessa ungdomar till sig. Men det räcker inte. Utan ett uppehållstillstånd finns ingen framtid här hos oss. Så "Vart är ditt hem?" är en högst aktuell fråga. Och frågan till oss som har ett hem blir - "Hur vill du att ditt hem och ditt hemland ska se ut?"
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
#ungisverige / Blogg / Medborgarplatsen / Mor och dotter blogg / asylpolitik / demonstrationer
/ Allmänt / Foto / Resor /

Le Grand Ballon - på väg upp

Nu är det precis en vecka sedan jag kom hem till Sverige igen. Samtidigt som det känns som jag åkte hem igår känns det jättelångt borta. Och samtidigt som det kändes som att jag var där i fler än tre veckor kändes det som jag var där i två dagar. Tiden är märklig ändå.
 
I lördags förra veckan, 5 augusti, var både jag och letterna lediga så vi gick en 12 kilometers vandring upp, upp, upp bland bergen!
 
Det blev en svettig promenad på slingriga vägar med uppstickande rötter. Men med samtal och utbristande sång av "The hills are aliiiiive, with the sound of muuuusic" så gick det alldeles utmärkt!
 
Alltså titta! En helt fantastisk utsikt! Men platsen vi var påväg till, Le Grand Ballon, befinner sig på en altitud av 1424 meter och vädret kan minsann ändras på toppen...
 
När vi kommit upp befann vi oss mitt i molnen och såg inte särskilt mycket... Vi började ta oss vidare från parkeringen upp till toppen, men när det började regna vände vi tillbaka. Svettiga som vi var blev det svinkallt när de hårda vindarna tog tag i en och det var inte värt att bli förkylda för. Vi beställde därför dyrt och blaskigt frankrikekaffe för att vänta ut molnen. Enligt väderappar skulle molnen skingra sig om cirka 1,5 timme. När det sedan gått 3 timmar utan någon förändring bestämde vi oss för att gå upp ändå. 
 
Bilderna från toppen är så många att det får bli ett eget inlägg!
 
//Issa <3