/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Våga ta steget

Take the first step in faith.
You don't have to see the whole staircase,
just take the first step.
Martin Luther King
 
När jag lyssnar till äldre människors berättelser om sina liv är det inte ovanligt att de säger: "Tänk om jag vetat då vad jag vet nu." I den erfarenheten finns ofta ett konstaterande att det är bra att inte veta allt, för då hade en del av livsvägens krumbukter aldrig blivit av. Krumbukter som i sig varit värdefulla och lett dem till erfarenheter de annars aldrig fått göra, eller ens hade kunnat föreställa sig. Flera har sagt till mig: "Om jag förstått tidigare vad jag vet idag - att det mesta så småningom löser sig, även om det inte alltid blir precis som jag tänkt mig - då hade jag kanske vågat mer."
 
Vi vill så ofta veta. Vi vill kunna kontrollera livet. Vi vill välja rätt. Men vi vet egentligen ingenting om vad som väntar bakom nästa krök. Det enda vi kan göra är att ta ett första steg mot något och våga tro att det bär. Att steget leder oss åt rätt håll. På vägen inser vi ofta att det inte bara finns en rätt väg, eller ett rätt beslut. Det finns många och saker sker hela tiden som förändrar förutsättningarna. Därför är det också så viktigt att inte döma sig själv för hårt, när vi ser tillbaka. De beslut vi fattar fattas utifrån de förutsättningar vi har just då. Ingen av oss sitter med ett facit.  När vi är mitt uppe i steget vet vi bara det vi ser just då. Vilket är gott nog. 
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Martin Luther King / Mor och dotter blogg / Take the first step / blogg / citat / mor och dotter blogg / tankar om livet
/ Allmänt / Vardagsprat /

Vad innebär trosfrihet?

 
När jag går runt med ett kors runt min hals gör jag det för att jag är kristen. Jag vill visa andra att jag är religiös, då det är en viktig del av mitt liv, och när jag ser någon annan med ett kors i en kedja blir jag glad. Det finns något fint i de symboler som för oss samman. Symboler skapar en samhörighet. Men i Sveriges sekulariserade samhälle betyder det inte alltid att den som bär på ett korssmycke är troende. Jag har så många gånger umgåtts med kompisar som burit på konfirmationskors runt halsen eller hängande i öronen samtidigt som de kallar sig ateister. Nu på senaste tiden har jag funderat på just sekulariseringen och dess konsekvenser. 
 
I skolan läser vi om sekulariseringen som att det har lett till ett mer religionsfritt samhälle, där vi alla får tro vad vi vill och där det finns en öppenhet och tolerans. Vilket jag kan hålla med om. Jag är hundra procent för trosfriheten och menar inte att sekulariseringen är något totalt negativt. Trosfriheten är en viktig del av vår demokrati och något jag värderar högt. Men hur får trosfriheten utrymme i skolans vetenskapsbaserade undervisning? 
 
Väldigt tidigt i skolan får vi höra talas om Big Bang teorin och evolutionsläran. Allt eftersom vi blir äldre förklaras allt mer detaljerat, men grunden är alltid densamma. Vi lär oss att allt är en slump och att människan utvecklats genom aporna. I lågstadiet och mellanstadiet störde det mig inte särskilt mycket. För mig var inte evolutionsteorin den enda sanningen, men jag kände inget behov av att ifrågasätta det i klassrummet. Vändpunkten däremot, blev högstadiet. I högstadiet fick vi för första gången höra talas om Kreationister. Kreationisterna förklarades som väldigt religiösa människor som endast trodde på skapelseberättelsen och som avfärdade evolutionsteorin. Reaktionerna på det blev: "Va? Finns det de som seriöst tror på det?". Jag minns hur mina kinder hettades upp, jag rodnade, och jag kände mig dum. 
 
Senare, i samma årskurs, skulle vi argumentera för och emot evolutionsteorin. Något som gjorde mig mer ledsen än vad jag visade. De som skulle "vara kreationister" spelade på och tyckte nog att det var en rätt så kul uppgift. Men för mig var det inte kul och nu i efterhand undrar jag vad vi egentligen fick ut av den övningen. Den här övningen verkar vara vanlig, både i skrift och i tal, och jag kritiserar inte min klass. De gjorde bara vad läraren sa att vi skulle göra. Och rektionen på kreationisterna är helt normal för den som inte är van att tänka i de banorna. Jag vet även att det finns NO-lärare som ser på religiösa med respekt och att det finns religiösa NO-lärare. Men hur mycket av religionsfriheten syntes egentligen i den undervisningen jag fick uppleva? Nämns kreationisterna med samma respekt inom skolans väggar som vetenskapsmännen? Och vad händer med allt emellan?
 
När jag gick i högstadiet sa jag att jag helt och hållet trodde på evolutionsteorin. Men i mitt huvud har evolutionsteorin skavt många gånger. Det var inte förrän efter ettans naturkunskapskurs som jag kunnat sortera ut mina tankar. Men vad jag tror idag kan fortfarande skilja sig från morgondagen. Jag kommer nog aldrig komma fram till ett enda svar, men det är okej. Idag tror jag att Big Bang hände, men det var absolut inte en slump. Människan kanske härstammar av apan, men då var inte det heller en slump. Jorden, Du och jag är för komplicerade, för vackra för att vara en slump. Och så enkelt är det för mig.
 
Så vi kan ju ta oss en funderare och tänka på trosfriheten. Vad innebär den, och hur får vi in den på bästa sätt i skolans undervisning? Hur får vi in både evolutionsteorin och skapelseberättelserna på ett respektfullt sätt? Och hur kan det bli tydligt att alla inte står vid någon av ytterligheterna? Att många faktiskt kan få ihop de olika teorierna och inte ser dem som någon motsättning. Egentligen borde det inte vara så svårt. Så länge vi kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
 
//Issa <3
Kommentarer (1)
Blogg / Bloggare / Kristen / Mor och dotter blogg / Morochdotters / evolutionsteorin vs skapelseberättelsen / religion / religionsfrihet / trosfrihet
/ Allmänt / Vardagsprat /

Chans till nytt liv

Sakta händer det.
Naturen byter kläder.
Luften förändras.
 
Dofterna, fukten,
ljuset är annorlunda.
Jorden vrider sig.
 
Frukter att skörda,
nya frön blåser iväg.
Ger chans till nytt liv.
 
Naturens cykel berättar om något viktigt för oss. Berättar att allt har sin tid. Sådd, omsorg, skörd, död och nytt liv. Men det är inte bara ett kretslopp, utan också berättelsen om nya möjligheter. Det är en berättelse om förvandling och om att vi får skörda det vi eller någon annan har sått. Den till synes döda växten bär frön till ett nytt liv.
 
/Elisabet :)