/ Allmänt / Foto /

Stockholms största blomsteräng?

Efter besöket på Etnografiska häromdagen tog jag vägen över Gärdet. Jag undrar om det inte är Stockholms största blomsteräng? Över ängen står Kaknästornet som en stolt vaktpost. Här kommer ett gäng bilder, utan kommentarer. Bilder jag vill dela med mig av för att de är så skönt somriga.
 
 
 
Flädern blommar alltjämt för fullt. Här finns recept på Flädersaft, som jag gjorde härom veckan.
 
 
Visst är det härligt med alla färger och former? Jag älskar det! Och jag blir glad långt in i själen.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Gärdet / Mor och dotter blogg / Stockholm / naturfoto
/ Allmänt / Foto /

Djurgårdskanalen

I onsdags promenerade jag utmed Djurgårdskanalen, med siktet inställt på Etnografiska muséet. Här kommer ett gäng somriga bilder från Stockholm. 
 
Jag lyckades passera just när Stockholms amfibiebuss just skulle ta sig ner i vattnet, med ett gäng turister. För ett par veckor sedan mötte jag den mitt i smeten, vid Norrmalmstorg.
 
Ännu blommar många av buskarna utmed strandpromenaden...
 
... och i planteringarna.
 
Nedanför Sjöhistoriska muséet håller segelskolan till.
 
Efter lite fika var det dags att inta sittläge igen.
 
På andra sidan kanalen skymtar Bredablick, det fina tegeltornet på Skansen.
 
Längst bort i bild syns Nordiska muséet. 
 
Framme vid Etnografiska muséet stannade jag till i den lilla trädgården kring Tehuset. En liten oas. Första tehuset byggdes här redan 1936, men det brann ned 1969. Det nuvarande huset invigdes 1990. Nu och då inbjuds till teceremonier här. Vore spännande att vara med någon gång.
 
I den lilla trädgården leker trädens skuggor med varandra och solen blir som en spotlight, då den framhäver de röda tonerna...
 
...i kontrast till de gröna. En skön liten plats, i stillhet.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / Djurgårdskanalen / Etnografiska muséet / Mor och dotter blogg / Stockholm / Tehuset / foto
/ Allmänt / Foto /

Tankar om fotografering

Ibland är det skönt
att låta sig sugas in
i bildens fokus.
 
Ibland får jag frågan vad jag gör med alla bilder som jag fotograferar och det är olika. Somliga bilder använder jag här på bloggen och i mitt arbete. Men många gånger är det fotograferandet i sig själv som är viktigt för mig. Att jobba med bilden, ljuset, djupet och vinkeln är en form av meditation.
 
Genom kamerans lins ser jag detaljer och fascineras av skönheten i form och färg. Därför blir det också ofta naturen jag fotograferar. Samtidigt är jag ju otroligt intresserad av människor, men det känns inte lika självklart och enkelt att fotografera. Det kräver något annat av fotografen. Då är en inte längre ensam i skapandet, utan två. 
 
För mig är bilden en vila. Ett annat språk, än det talade. Ett sätt att berätta något mer, samtidigt som jag slipper arbetet med att formulera mig. Och så länge jag fotograferar natur, landskap, hus och ting, behöver jag heller inte ta hänsyn till någon annan. Inte fråga om lov, eller lyfta fram någon annans inre bild. 
 
Samtidigt vet jag ju, att när jag väl sänder ut bilden i ett sammanhang, så är den inte längre enbart min. Då kommunicerar den med dig som betraktar den. Och det är helt okej. Då uppstår ett möte och kanske sker en beröring, vilket ju faktiskt är precis vad jag vill.
 
/Elisabet :)