/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

70 år sedan FN:s deklaration för mänskliga rättigheter skrevs

Idag är det 70 år sedan som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skrevs. Deklarationen antogs i generalförsamlingen, som hölls i Paris, den 10 december 1948. Dagen är värd att uppmärksammas, men samtidigt måste vi också konstatera att mänskliga rättigheter kränks dagligen och att många får kämpa för det som borde vara självklart.
 
Amnesty skriver i sin tillbakablick på 2018, om hur kvinnorna gått i täten under året för att lyfta frågor inom en mängd områden, allt ifrån rätten att köra bil (Saudarabien och Iran) till rätten att inte bli utsatt för sexuellt våld (Bland annat i Indien och Sydafrika). Att Nobelpriset i fred i år går till den kongolesiske gynekologen Denis Mukwege och Nadia Murad, yazidier och före detta IS-fånge är helt rätt. Båda får priset för sitt arbete att stoppa användandet av sexuellt våld i krig och väpnad konflikt. Deras arbete är fantastiskt - men det är så fruktansvärt sorgligt att detta kan få fortgå år efter år. 
 
Mänskliga rättigheter och alla människors lika värde oavsett etnisk bakgrund, tro, sexualitet, fysiska och psykiska förutsättningar borde vara självklart, men är det inte. Och när demokratin monteras ner, riskerar också dessa frågor att påverkas. Det är otäckt och därför desto viktigare att arbeta på alla nivåer i samhället för att stärka medvetandet och kompetensen kring dessa frågor. Ikväll är det fest i Blå hallen. Det äts och skålas. Det sker en gång om året. Men arbetet måste pågå hela tiden, både på gatan, i hemmen, på skolan, nationellt och internationellt. Och vi har alla vårt ansvar att agera och inte minst att informera oss om vad som sker. 
 
Ängeln på bilden står i "Republiken Uzupis", ett konstnärskvarter i Vilnius.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Amnesty / Bloggare / FN / Mor och dotter blogg / Mänskliga rättigheter / Nobeldagen / Nobels fredspris
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Kejsarens nya kläder och hoppet

Greta Thunberg tillsammans med FN:s generalsekreterare Antonio Guterres idag, då hon höll ett 3 minuter långt tal på mötet i Katowice. (Bildkälla: Malena Ernmans offentliga facebooksida.)
 
Jag kan inte låta bli att tänka på sagan om Kejsarens nya kläder, av H C Andersen, när jag ser och hör Greta Thunberg tala och hur världen omkring lyssnar. Det hon säger är ingenting nytt, vilket hon själv hela tiden påpekar. Det som är nytt är att hennes ihärdighet och rakhet som får folk att reagera. Världen lyssnar, när ett barn talar och säger sanningen. Precis som barnet i sagan som högt säger det alla tänker: "Kejsaren är naken!" 
 
Och nakna står resten av omvärlden idag, när det forskarare länge talat om nu är ett faktum. Samtidigt finns det fortfarande ledare som väljer att blunda och sticka huvudet i sanden. Ledare som fortfarande lockas av att kläs i de vackraste sidenkläder som sytts, av de konstfullt vävda tygerna.Kläder som kostat en förmögenhet, trots att de inte finns. Rikedomen har landat i bedragarnas fickor, med kejsarens goda minne. För han tror ju att det de säger är sant - den som är vis nog ser kläderna...
 
Greta konstaterar: We have come here to let them know that change is coming whether they like it or not. The people will rise to the challenge. And since our leaders are behaving like children, we will have to take the responsibility they should have taken long ago.
 
Idag publicerades även svenska studenters initiativ till Studentmanifestet. Där studenter från Sverige nu hakar på franska studenters initiativ och kräver ett klimatansvar av sina framtida arbetsgivare. För oss som tillhör den yngre generationen är det här inget avlägset bekymmer, det är något som kommer att prägla våra liv. Vi kommer att leva 2050 och kanske 2075 och 2100...
 
Jag tror att det Greta Thunberg gör, är inte bara att säga sanningen - utan också att ge människor hopp. Hopp om att en förändring trots allt är möjlig, om vi lyckas gå tillsammans nu. Om vi vågar se klart, ta till oss den fakta som finns och agera nu. Och hopp behövs, för när vi vågar hoppas då släpper förlamningarna och det kan det hända saker, på riktigt.
 
Tack Greta, för det du gör! 
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / FN / Greta Thunberg / Mor och dotter blogg / bärare av hopp / kejsarens nya kläder / klimat
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Jag gråter inombords

I måndags fanns 48 unga människor på Migrationsverkets förvar i Märsta, där de väntade på att utvisas till Afghanistan. Enligt SVT var det 25 personer som sattes på ett flygplan till Kabul under måndagskvällen. Ett tiotal av dem från förvaret i Märsta. De andra kom från andra förvar i mellansverige.
 
Migrationsverket motiverar utvisningarna till Afghanistan med att delar av landet är relativt säkert, bland annat huvudstaden Kabul. 
- Våldet och det humanitära läget i Kabul är fortsatt allvarligt, men inte så omfattande och så allvarligt att det motiverar att vi inför ett generellt stopp att verkställa personer dit, säger presstalesman Iréne Sokolow.
 
Tisdag kväll sker ett självmordsattentat under ett bröllopsfirande i Kabul. Idag rapporteras att minst 50 personer har dött och att 83 personer har skadats.
 
Kan någon förklara för mig varför vi fortsätter att avvisa dessa unga människor? Jag gråter inombords och förstår inte hur det har kunnat bli så här. Var finns tanken om alla människors lika värde? Hur kunde det bli så här???
 
För dem som väntar på besked är det som att hela livet stannar upp. I april 2016  skrev jag om när jag besökte en vän, just på förvaret i Märsta. Den vännen blev kvar i 176 dagar. När jag mötte min vän efter frisläppandet, med villkoret att visa upp sig för polisen två dagar i veckan, sa vännen: "Det är som att jag har fått livet tillbaka. En ny chans. Att sitta där var fruktansvärt. Men nu vet jag hur mycket det är värt. Det jag kämpar för. Att få bygga ett liv här. Och jag ska fortsätta kämpa för att det ska kunna bli så."
 
Hos dessa människor finns en oerhört stark drivkraft att vilja göra något med sitt liv. Utan den drivkraften skulle de överhuvudtaget inte kunnat komma hit. Nu bärs de av en längtan efter att få bidra tll vårt samhälle. Men den längtan kvävs i väntan. Kvävs i avvisningar.
 
/Elisabet :)