/ Allmänt / Resor / Sagt, hört, och sett /

En glimt av hopp

Två klockor ligger krossade på tegelgolvet i den gamla kyrkan St Mary. Ett resultat efter bombningarna av Lübeck Palmsöndagen 1942. När vi besökte kyrkan i somras blev det en stark upplevelse för mig. Hela bakre delen av kyrkan berättade genom stora bilder om bombningarna av staden och hur kyrkan mer eller mindre totalförstördes. Men också om hur hantverkare inte bara lyckades reparera kyrkan, utan också kunde ta fram orginalmålningar, som målats över under barocktiden.
 
Det jag kände när jag gick därinne var hopp. På min näthinna fanns alla bilder vi fått möta de senaste åren av städer som bokstavligen lagts i ruiner och numera inte är mycket mer än grushögar. Hur många gånger har jag inte suttit i min soffa och gråtit inombords när jag ser bilderna som kablas ut över världen. Ändå har jag ju aldrig varit där! Jag har aldrig upplevt hur min stad bombats sönder eller att min familj tvingats fly. Jag har bara sett det på bilder och hört det via andra människors berättelser. Men det räcker. Det räcker för att väcka sorg. Det räcker för att jag ska känna vrede.  Det räcker för att jag ska ställa mig frågan hur det någonsin ska kunna gå att bygga upp allt igen. Bygga upp städerna och länderna. Men också bygga upp alla de relationer som krossats. Bygga ny vänskap mellan alla människor som ställts på olika sidor i ett totalt meningslöst krig.
 
Intill klockorna sitter ett enkelt kors av spikar på väggen. På golvet brinner ett ensamt ljus. Korset är en hälsning från "The community of the Cross of Nails". En organisation som arbetar med försoning. Försoning mellan människor och försoning mellan folk och länder. Jag har aldrig hört talas om organisationen förut. Men allt arbete för fred och försoning är viktigt och jag tilltalas av symbolien av att korset som sitter i kyrkan i Tyska Lübeck, har getts som en gåva av människor i Storbritannien. Ett land som var med i bombanfallet.
 
Hela platsen andas hopp och framtidstro. Också det som ser hopplöst förlorat ut går att bygga upp. Också människor som varit fiender kan hitta varandra på nytt. Det är inte enkelt. Det kräver mycket arbete på många olika sätt. Men det går. 
 
Och jag tänker på alla konflikter som pågår just nu. Jag tänker på den militära upprustning som pågår i vårt land och på andra håll i världen. Jag tänker på alla människor som är på flykt. I vårt land och i andra länder. Det finns möjliga vägar att gå för att bygga en framtid och ett hopp. Men vi måste vara villiga att gå den. Vi som har resurser och möjilgheter måste också vara med och bidra. Även om det inte är vi som har släppt bomberna. Vi har om möjligt ett ännu större uppdrag att vara ljus i mörkret.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Alla människors lika värde / Blogg / Fred / Lübeck / Mor och dotter blogg / St Mary / The Cross of nails / försoning
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Hur ser vårt hem ut?

Igår passerade jag Medborgarplatsen och kunde inte annat än stanna upp inför gruppen av ungdomar som sittstrejkar där för rätten att få stanna i Sverige och att få bygga upp ett liv här, i stället för att skickas till ett land där framtiden är högst osäker och våldet är högst närvarande. Jag satte mig ner i solen framför dem. Berörd. Skamsen över svensk flyktingpolitik. Ganska snart kommenterade mannen bredvid mig händelsen och vi började prata. Prata om vårt samhälle idag och den förändring som pågår. Prata om flyktingpolitik, stängda gränser och andhämtningspaus. Rätt som det är säger han:
 
- "Och här sitter vi och tittar på."
- "Sant", svarar jag och tillade: "Varför sätter vi oss inte på trappan istället, vi också? Det är ju vad ungdomarna i #ungisverige önskar?" Så då gjorde vi det. Satte oss på trappen, i skuggan.
 
Varför är det ofta så att vi gör oss själva till betraktare? Till tyckare? Eller till fotografer, som lägger upp bilder på det som händer i sociala medier, i stället för att ta aktiv del i det som sker?
 
Kanske spelar det heller ingen större roll? Är det den tanken som hindrar oss? Den där timmen som jag satt där och pratade med några människor, betyder det något?  Nej, inte i det stora hela, men kanske ändå - i det mindre perspektivet. För oss som var där just då. För mig själv. 
 
Runt omkring rörde sig poliser. Där fanns folk med kameror. Där pågick någon form av intervju. Men inte en politiker i sikte, ingen ansvarig myndighetsperson.
 
Inom mig bar jag också med mig bilden av Ungdomsfestivalen #frizon17, som jag nyss besökt. Där var årets tema "Hem". Och jag kunde inte låta bli att slås av orättvisan. En del av oss har en självklar plats som vi kallar för vårt hem. Andra får kämpa för samma sak, i en minst sagt ojämn kamp. När ungdomar som dessa har tagit sig till vårt land, betyder det att de har en stark inre drivkraft. Många har lyckats att på förvånansvärt kort tid, skapa sig ett nytt hem, med nya vänner, nya familjekonstellationer och ett nytt språk. Ett hem som de sedan kan tvingas bort ifrån, då allt kan förändras från en dag till en annan. Ett brev från en myndighet som har all makt.
 
Tack och lov finns det många svenskar som engagerar sig personligt. Många som överklagar beslut, som öppnar upp sina hem och som tar dessa ungdomar till sig. Men det räcker inte. Utan ett uppehållstillstånd finns ingen framtid här hos oss. Så "Vart är ditt hem?" är en högst aktuell fråga. Och frågan till oss som har ett hem blir - "Hur vill du att ditt hem och ditt hemland ska se ut?"
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
#ungisverige / Blogg / Medborgarplatsen / Mor och dotter blogg / asylpolitik / demonstrationer
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Leta nära

En gång i tiden tyckte jag att man aldrig kan ha för många böcker.
Men nu förstår jag precis vad du menar, Kanske behöver man inte fler böcker?

Kanske man behöver läsa dem man har mer noggrant istället?
 
Linda Olsson,
i boken "I skymningen sjunger koltrasten"
 
Det finns något i vårt samhälle som driver på och vill få oss att skaffa fler och fler saker, få oss att göra fler och fler upplevelser. Det ska ständigt vara nytt. Vi ska ständigt vara på väg. Och kanske är det precis vad vi behöver, ibland. I vissa faser av livet. Men det finns också andra tider, då det är dags för fördjupning. Då det är dags att sluta skrapa på ytan och att istället söka sig nedåt och inåt. Då det inte längre handlar om att samla på sig något, utan att ta vara på det en redan har i stället. Det kan gälla både böcker, saker och kontakter. Verklig vänskap, det gäller både till böcker och till människor, kräver sin tid och sitt engagemang. Det är inte möjligt att hinna med allt och alla. Ibland måste vi prioritera.
 
/Elisabet :)