/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Leta nära

En gång i tiden tyckte jag att man aldrig kan ha för många böcker.
Men nu förstår jag precis vad du menar, Kanske behöver man inte fler böcker?

Kanske man behöver läsa dem man har mer noggrant istället?
 
Linda Olsson,
i boken "I skymningen sjunger koltrasten"
 
Det finns något i vårt samhälle som driver på och vill få oss att skaffa fler och fler saker, få oss att göra fler och fler upplevelser. Det ska ständigt vara nytt. Vi ska ständigt vara på väg. Och kanske är det precis vad vi behöver, ibland. I vissa faser av livet. Men det finns också andra tider, då det är dags för fördjupning. Då det är dags att sluta skrapa på ytan och att istället söka sig nedåt och inåt. Då det inte längre handlar om att samla på sig något, utan att ta vara på det en redan har i stället. Det kan gälla både böcker, saker och kontakter. Verklig vänskap, det gäller både till böcker och till människor, kräver sin tid och sitt engagemang. Det är inte möjligt att hinna med allt och alla. Ibland måste vi prioritera.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / I skymningen sjunger koltrasten / Linda Olsson / Mor och dotter blogg / böcker / relation till böcker / relationer
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

1846 tilläts kvinnor titulera sig hantverkare

I veckan hade jag min mamma på besök några dagar. När jag letade efter platser att besöka trillade jag på en för mig okänd liten pärla. Stockholms sidenväverimuseum. Det passar ju perfekt för en väverska! Men även den som är intresserad av Sveriges industrialisering och kvinnohistoria har anledning att göra ett besök på Repslagargatan 15A i Stockholm.
 
På det gamla kontoret står rullarna på rad och glänser. Så vackert! 
 
1833 startade Knut August Almgren sitt första sidenväveri. Vid den här tiden var staden mån om att så många industrier som möjligt startades och vilkoren var förmånliga. Han började i liten skala, men elva år senare hade produktionen, antalet anställda och antalet vävstolar fyrdubblats. Huset där muséet nu finns stod klart 1862 och fabriken var igång till 1974.
 
I böckerna och pärmarna finns kundlistor, order och mycket annat sparat sedan lång tid tillbaka. 
 
De maskiner som är kvar används fortfarande. Men frågan är hur länge kunskapen hur de ska hanteras kommer att finnas kvar? Här är varprummet.
 
  
 
Knut August Almgren startade sin bana som assisten på sidenväveriet Mazer & Co,1822. Då var han sexton år. Det var den då största firman för sidenväveri i Stockholm. Några år senare drabbades han av tuberkolos och skickades iväg till Frankrike för behandling. Under sin tid i landet lärde han sig språket så bra att han kunde ta kontakt med ett sidenväveri i Lyon. Där utgav han sig för att vara fransman, från Strasbourg och blev på så sätt insläppt som gesäll och fick ta del av kunskaper som annars enbart tilläts förmedlas till fransmän. Bland annat hur en jacquardvävstol fungerar...
 
...och hur hålkorten framställs. Korten, som avgör hur trådarna som skapar mönstret ska bindas. När han lärt sig tillräckligt lyckades han smuggla med sig det han behövde för att kunna starta upp tillverkning i Sverige. Tekniken kom alltså till Sverige genom indistrispionage. En teknik som gjorde det möjligt att öka arbetstakten väsentligt och med färra arbetare. Tidigare behövdes en eller två vävassistenter då mer komplicerade vävar skulle göras. Det som nu hålkorten löste. 1833 blev han sin egen.
 
 
Spolmaskinen, där härvorna förs över till spolar.
 
På väveriet arbetar väverskan Sonja Enbuske halvtid. Hon är den som i dag har kunskapen i hur hela processen fungerar och hur alla maskinerna används. Hon väver även på beställning.
 
 
På vinden finns en utställningslokal. Här berättas Almdals historia, som är en del av den svenska industrihistorien.
 
Här finns också en hel del tyger och olika prover att se. Så vackert! 
 
Ska du göra ett besök på muséet rekommenderar jag att du väljer att komma när det är guidade turer, vilket sker tre dagar i veckan. En timmes lång berättelse om sidenets historia i Sverige.
 
Till en början var det bara adeln som hade rätt att bära siden. Vilket innebar att endast 5% av Sveriges befolkning kunde göra det. Reglerna ändrades senare. Det behövdes ju fler köpare. Då fick även andra bära siden, men enbart som sjalar och halsdukar.
 
Länge var det bara män som hade rätt att titulera sig hantverkare. De olika skråna höll hårt på sina privilegier. Kvinnor kunde arbeta som assistenter på olika sätt. Så småningom var det ändå en verkmästare som lät några kvinnor pröva att väva. Det visade sig att de hade en fallenhet för arbetet och dessutom var "renliga" vilket naturligtvis var viktigt i hanteringen av sidenet. Detta, tillsammans med andra skeenden, ledde till en ny lag 1846, som sa att kvinnor (ogifta, änkor och frånskilda) hade rätt att arbeta inom handel och hantverk. Samtidigt avskaffades slråväsendet, som bland annat innebar att hantverksyrken ärvdes, precis som adeln ärbde sina privilegier. 
 
I början av 1900-talet kunde en sidenväverska få mer lön andra fabriksarbeterskor. Men arbetstiden och ersättningen var beroende av sidenets tjocklek och arbetet med att sätta upp väven ingick i betalningen per meter. Under 1800-talet var en arbetsdag ofta tio till elva timmar. 1924 handlade det om nio timmar per dag, bortsett från rasterna. 1930 lagstadgades det om åtta timmars arbetsdag i Sverige.
 
Det finns mycket mycker mer att skriva om det här. Jag kan inte låta bli att fascineras av hur människor före oss har levt. Hur samhället har förändrats genom att människor har kämpat för sina rättigheter. Rättigheter som vi idag tar för givna. Men det vi ser idag, borde få oss att inse, att inget går att ta för givet. Inte minst när det gäller frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (0)
Blogg / K A Almgren / Mor och dotter blogg / Stockholmshistoria / kvinnohistoria / kvinnokraft / sidenväveri
/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Omfamna det vi inte förstår

Världen är inte begriplig, men möjlig att omfamna
genom att omfamna det som existerar i den.
Martin Buber (1878-1965)
 
Orden är inte nyskrivna. Världen har väl egentligen aldrig varit begriplig. I alla fall inte när vi lever mitt uppe i händelserna. Möjligtvis kan vi förstå en del av det till synes obegripliga i backspegeln. Ändå måste vi på något sätt hantera det vi inte förstår och hantera det vi förstår, men inte kan göra något åt. Martin Buber talar om att omfamna det som existerar. Jag tänker att det är raka motsatsen mot att fly. Flykten är annars en väg vi lätt tar till när det blir för svårt. Men flykten hjälper oss bara högst tillfälligt. 
 
Om vi tar modet till oss och omfamnar det som existerar får vi del av både glädjen och sorgen som livet bär på. Vi får del av smärtan, sorgen och livslusten. Men vad innebär det då - att omfamna? Ett sätt att göra det möter vi i Sinnesrobönen. Den bön som har varit en hjälp för många människor att kunna se klart och leva sant. Jag återkommer själv till den ofta.
 
Gud, ge mig SInnesro, att Acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan och Förstånd att inse skillnaden. Amen.
 
I bönen ber vi om hjälp att se livet som det är. Att både se det vi har möjlighet att göra något åt och att se det vi måste acceptera, i alla fall just nu. Genom att be bönen, som så många människor har gjort före mig, får jag också känna en tillhörighet. Jag är inte ensam. Vi får tro att det finns en kraft starkare än jag själv. Vi får också se och tro att vi är en del av ett större sammanhang där vi tillsammans kan hjälpas åt. Då blir det, om inte enkelt, så i alla fall möjligt att omfamna livet. Livet som det är.
 
/Elisabet :)