Lene Granefelt på Avesta Art
Jag har alltid fascinerats av gamla industribyggnader och foto är ett av mina stora intressen. Kombinationen av de båda kan ju inte bli annat än lyckad, eller hur? I måndags besökte jag och mannen Avesta Art och blev inte besvikna. I den stora byggnaden pågår flera olika utställningar, några av dem permaneneta och andra är där på tillfälligt besök. Lena Granefelt hör till de senare.
Lena Granefelt är baserad i Stockholm och arbetar med uppdrag inom reportage, reklam, trädgård och egna konstnärliga projekt. Utställningen som visas på Verket har titeln Flora Supersum.
Det spelar verkligen stor roll hur konst presenteras. De ruffiga och ganska mörka lokalerna gör något med bilderna. Lokalerna bär på mångårigt bruk och spår av arbetet som pågått där, liksom människorna. Det samspelar med Lena Granefelts vision för sin utställning - att visa på åldrandet.
Jag ser det som en önskan att sätta ljus på något vi annars inte uppmärksammar, det i vår kultur så föraktade åldrandet, "fas 3", den som kommer efter den så ihärdigt dokumenterade perioden av knopp och blom.
Kanske stämmer det som hon skriver att vi oftare fotograferar det nya livet. Men jag är inte helt säker på att hon har rätt. I alla fall inte när det gäller naturfotografer. Jag fotograferar själv gärna döendet och den skönhet som finns i det som vissnar.
Men kanske hör det också ihop med att jag själv inte är rädd för döden eller för mötet med döendet. Jag har tillbringat tid med ett antal människor som påbörjat sin vandring mot slutet och det har gett mig mycket. Exakt vad det är de gett mig kan jag ha svårt att sätta ord på. Men jag tror att det handlar om en särskild sorts kunskap om vad det innebär att vara människa. Både i livet och i övergången.
En del av dem har velat prata med mig. Prata om sina tankar inför döden och om hur deras liv har blivit. Andra har redan passerat den förmågan och min närvaro har mer handlat om att vara just närvarande. Ibland för att skapa trygghet för den som är orolig. Andra gånger för att bara finnas i lugnet och vilan. Kanske hålla en hand. Och lyssna till de allt långsammare andetagen.
Lena Granefelts bilder är fascinerande. Hon ser saker i frökapslarna som hon visar betraktaren på ett nytt sätt. Detaljer. Nya perspektiv.
Hennes bilder har genomgående en något brunaktig ton, som harmonierar med omgivningen. Och jag minns mina egna projekt i fotolabbet hos porträttfotografen, i tidiga tonår, när jag fick upptäcka ett för mig nytt fotopapper som gav just en brunaktig bild, istället för den traditionellt svart-vita.
En otroligt fin utställning. Jag ska absolut hålla ukik efter hennes namn för att se om hon visar något här i Stockholm framöver.
Här finns mer av henne.
/Elisabet :)
Ser ut att vara riktigt häftiga bilder. /Marie