/ Allmänt / Boktips /

Ingen rolig bok

Maria - en kvinnlig komikers dagbok, av Mia Skäringer är ingen rolig bok, vilket den inte heller utger sig för att vara. Det är en bok som fyller mig med sorg och känslor av maktlöshet. Den upprör med sitt språk och sin brutala verklighet. Just därför är den så viktig att läsa. Och även om jag kan känna maktlöshet är det inte utifrån den maktlösas perspektiv hon skriver. Mia Skäringer skriver med en självklarhet om sitt eget liv, om sin resa och det som har format hennes liv. Hon skriver om utsatthet, men också om glädje och styrka. Hon skriver om de och det som tryckt nere henne och de som fått henne att idag kunna stå rak och vara den hon vill vara.
 
Det är en stor skillnad på att överleva och leva.
Och risken att man fortsätter att agera som
överlevare istället för att leva är överhängande stor.
 
I boken får vi följa med i bilen tillsammans med hennes bror när det är på väg till moderns dödsbädd. Under dagarna hos mormodern på sjukhuset är hon fullständigt närvarande hos mormodern, samtidigt som hela hennes livsberättelse vävs in i det som sker. Vävs in i döendet, som är en del av livet. Mia Skäringer skriver om döendet:
 
Jag vill så gärna ro med henne. Bära hennes rädsla så som
hon har burit min. Hennes sorg. Hennes liv. Jag vill så gärna

överlämna hennes själ till Gud som jag lämnar mina barn på dagis.
stå bakom dörren och lyssna tills gråten tystnar.
Se att hon ler när jag går.
 
Det går att finnas nära den döende, men det går inte att gå över gränsen tillsammans med henne. Det vet Mia Skäringer, men hon vet också att många andra gränser kan korsas, av den som inte har rätten - utan tar för sig, roffar åt sig, utan att fråga efter konsekvenserna. I boken berättar hon om konsekvenserna och hur de kan påverka även generationer senare. Om ingen bryter kedjan. Hon skriver om sin familj och människor som kommit i hennes väg. Om utsatthet och psykisk ohälsa. Men också om kärleken och upprättelsen hon fått, människor som burit henne. Hon skriver om vad kärlek är och vad den inte är. Hon skriver om betydelsen av att förstå sig själv och om betydelsen av att få en diagnos.
 
Jag vill att vi ska se den lilla flickan när hon ropar på kärlek.
 
Det är en viktig bok, eftersom den också handlar om alla människor som finns omkring. Hur viktigt det är att vi alla ser, förstår och respekterar de människor vi möter. Respekterar andra - och oss själva. Respekt handlar om att verkligen möta den andre och inte utgå enbart från oss själva. Inte utgå från att vi är något facit, eller att våra behov skulle vara viktigare än den andres. Mia Skäringe beskriver det lilla barnets utsatthet, men också den vuxnes. Att berätta sin berättelse är en del av att själv bli upprättad, men också ett sätt att komma vidare.
 
Det betyder att händerna som skadade mig kan bli erfarenheter
som kan hjälpa någon annan att slippa bli offer eller förövare.
Det betyder att min berättelse är viktig. Att jag hoppas att den
formulerade ångesten och sorgen kan vara stigen till någon annan.
 
 
Det är en tung bok. Särskilt med vetskapen om att Mia Skäringer inte är ensam om sin erfarenhet. Sammansättningen ocg komplexiteten i henns berättelse är förstås hennes egen. Många delar med henne erfarenheten av att bli utsatt för övergrepp och de konsekvenser det får. Men Mia Skäringers berättelse den innehåller inte bara mörker. Där finns också mycket ljus, kärlek och hopp.
 
På sidan av min hand står det tatuerat: - med ljuset i mitt hjärta.
Det är påminnelsen om att inte söka mörker mer. Att alltid leta ljus.
 
Det är en bok som stör. Och det ska den göra.
 
/Elisabet :)
Kommentarer (1)
Blogg / Boktips / Maria, En kvinnlig komikers dagbok / Mia Skäringer / Mor och dotter blogg