/
Allmänt /
Sagt, hört, och sett /
Verket i Avesta
Verket i Avesta är ett gammalt järnverk, som idag går att besöka för att ta del av tidigare generationers arbetsplats. Samtidigt huserar Verket Avesta Art, som innehåller ett flertal olika utställningar, både permanenta och säsongsbetonade.
Själv fascineras jag av gamla fabrikslokaler. Känslan av att röra sig på en plats som en gång var många människors arbetsplats och som har spelat roll för Sveriges industriella uppbyggnad är bitvis märklig. Det är fortfarande en ruffig miljö, men det är förhållandevist tyst. Det är svårt att föreställa sig den kakafoni av ljud och det damm som måste ha varit vardag för dem som arbetade här.
Allt är så stort. Det är svårt att visa det med hjälp av bilderna. Lokalerna är stora, liksom maskinerna, ugnarna, lyftanordningarna.
1636 flyttades ett kopparbruk till Avestaforsen för att kunna nyttja vattenkraften. Snart växte ett samhälle fram kring bruket. 1641 fick orten stadsprivilegier och i slutet av 1600-talet blomstrade staden. Därefter minskade verksamheten och därmed även staden.
I slutet av 1800-talet inträffade "bruksdöden". Den industriella utvecklingen ställde nya krav på effektivitet som gjorde att de små bruken inte kunde överleva. 1872 köps hela området, med de gamla nedlagda fabrikerna upp och en ny verksamhet startas i det nya järnverket.
Under hela den första delen av Sveriges industrihistoria var barnen en viktig arbetskraft. De fick ungefär hälften av en vuxens lön, men förväntades ändå arbeta hårt.1881 års lag gör det förbjudet att anställa barn som inte gått ut folkskolan, men det var fortfarande fritt fram att anställa dem under loven. Skolgången var vid den här tiden ofta fyra månader under året, resten av tiden var barnen lediga och alltså disponibla för att arbeta. Om en brukspatron behövde extra arbetskraft under skoltid var det ofta svårt för läraren att protestera, då samhället var helt beroende av bruket.
Konstnär Bo Ek.
Johanna Hästö bidrar med en installation som växer fram under säsongen. Här är det smultronplantor som växer ur golvet.
Och en bit bort är det syltburkar staplade på varandra. Hon skriver:
Bära upp - träda fram
Träda i tiden, i tiden fram.
Bära en träda fram över tid,
fram över tid, över bär och dalar.
Framföra bär, till en tid framför.
Ett vakande öga.
En av de permanenta utställningarna är Kjell Engmans "Vita frun". Ett glaskonstverk där konstnären tolkar hyttans liv och dess tid. I arbetets katedral gestaltar Engman drömmar, eller är det mardrömmar, hos de människor som levde och arbetade i området.
-Människan bär alltid en mask. Vilken vi för stunden sätter på, beror på sammanhanget, säger Kjell Engman. (2006)
Vita frun är huvudpersonen. Ingen vet var hon är – om hon finns. Smederna symboliserar arbetarna, som höll hytta och martinverk i drift, dygnet om, året runt.
Närvaron av 1920-talet är påtaglig. Runt om i salen finns dåtidens mode i form av klänningar, högklackade skor och hattar. Kläderna i glas blir en stark konstrast mot omgivningens råa industrilokal. En masugn, som var ny 1915, bildar både fond och centrum. Tidsandan, efter det stora världskriget, var också ny. Samtidigt finns här kanske redan en underton av det som väntar. En föraning om 1930-talets ekonomiska och demokratiska haverier och slutet för den storskaliga industrialismens allra första tid.
Det vitglödande järnet, som borde tappas ut via masugnens botten, rinner här istället ut i ett ljusspel.
Här hittar du mer information om Verket.
/Elisabet :)