/ Allmänt / Vardagsprat /

När allt (inte) är som vanligt

Texten nedan publicerade jag i ett annat sammanhang i torsdags, i samband med att vi vaknade till beskedet att Ryssland attackerat Ukraina. Jag satt på pendeltåget och skrev texten, med den där märkliga känslan av att livet pågår som vanligt - fast det egentligen inte borde det, eftersom ingenting var som vanligt längre för andra människor.
 
Torsdag 24 februari.

En gråtung morgon. Blåsten friskar i. Snön har blivit till slask. Vi är många som är på väg till arbeten och skolor. Livet pågår som vanligt. Ändå är ingenting som vanligt på en annan plats. Det många oroar sig för har hänt. Ett krig har brutit ut.

Jag sitter på pendeln och ser på det vi passerar förbi. Ser landskapet och människorna. Tänker på vår sårbarhet och den styrka vi ändå besitter. Vi lever som i vår egen värld, samtidigt som vi hela tiden berör varandra.

Jag lyfter blicken mot den grå himlen, där molnen rör sig och för en stund skapar en öppning där ljus tränger fram. Och jag tänker på erfarenheten som säger att ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Johannes evangelium, kap 1, vers 5)

I morse nåddes vi av beskedet att konflikten ytterligare fördjupats i Ukraina. Gud vi ber för dem som drabbas. Vi ber om besinning och en väg ut ur den här situationen. Vi ber om hopp! Låt ljuset brinna starkt. Amen.

/Elisabet :)