/ Allmänt / Vardagsprat /

Allhelgonahelg - tid att minnas

Allhelgonahelg - kanske en av årets viktigaste högtider. En helg som inbjuder oss att stanna upp inför livet och döden. Vi är många som den här helgen besöker en kyrkogård för att tända ljus, eller bara sitta ner en stund och minnas dem som inte lever bland oss längre. Vi tar oss tid att prata om dem vi bär med oss, i minnet, i kroppen och sinnet. Människor som på olika sätt har format oss till dem vi är idag.
 
Det är här också en stor musikhelg. För många av oss är musiken viktig för att uttrycka det vi känner. När våra egna ord inte räcker till får vi lånas andras ord och toner. Musiken hjälper oss att hitta och nå fram till varandra. Oavsett om jag kommer själv eller tillsammans med andra till en konsert, delar vi alla samma upplevelse. Just där och då uppstår en gemenskap som kan betyda något viktigt på djupet. 
 
När sorgen drabbar är den stark. Sorg flyttar in då ett förhållande bryts, då livet inte blir som vi har tänkt oss, då någon dör. Då bygger sorgen sitt bo i vårt inre och den kräver utrymme. I den tid vi lever i har vi vant oss vid att allt ska gå så snabbt. Tusen järn i elden och många bollar i luften – uttrycken är många för att beskriva vår oerhörda effektivitet. Vi är ständigt uppkopplade, alltid nåbara. Men sorg går inte att hantera effektivt. Den måste få ta sin tid.
 
Egentligen är det samma sak med alla delar av livet. Livet går inte att forcera, fast vi lurar oss själva att tro det. Relationer kräver tid och omsorg. Allt som vi vill ska bestå behöver sin tid. Kanske är det just detta som blir så tydligt i sorgens närhet. Ibland är det först när något är förlorat, som vi inser hur värdefullt det var. Det som vi tog för självklart. 
 
Så småningom ändrar sorgen karaktär. Från den första tidens överrumplande kaos, blir sorgen också vardag. Det betyder inte att den är mindre viktig, men den finner sin plats. Sorgen och saknaden bor in sig och blir en del av vårt liv. En erfarenhet som finns där då livet går vidare mot nya erfarenheter och nya möjligheter. 
 
Sorg är inte farlig, inte heller saknaden, men ensamheten kan bli stor och tung. När livet visar sig från sin sköra sida, känner jag ett ännu större behov av närhet. En närhet jag kan möta genom människor som älskar mig, men också genom närvaron av något som är större än jag egentligen kan formulera med ord, trots att jag så ofta försöker. För mig är det vad tro handlar om och Gud. Gud är för mig närhet och hopp. Gud tar inte bort det svåra, det onda, det mörka – men hjälper mig att göra det hanterbart.
 
/Elisabet :)