morochdotters.se

Igår landade vi i ett 40 gradig varmt Paris. Under natten kom det välbehövliga regnet och temperaturen sjönk ordentligt. Under dagen har den pendlat mellan 20-25 grader. Vi har tagit det lugnt, passat på att tvätta och gjort ett par besök hos svärfar på äldreboendet inte långt härifrån. Nu sitter jag med en kopp te i trädgården, under trädet, i huset som vi lånar under våra dagar här. 

Jag får alltid en speciell känsla när jag besöker den här trakten, en förort nordväst om Paris. Här bodde jag och mannen de första åren av vårt äktenskap och här föddes vårt första barn. Här har jag skyndar till pendeltåget för att åka in till jobbet på ett vandrarhem i Paris. Här har jag travat med en barnvagn på i stort sett obefintliga (läs extremt smala) trottoarer med en barnvagn. Och här har jag vänner och familj som fortfarande bor. Det är lite som att komma hem och ändå inte. Tiden har gått och mycket har hänt i mitt liv sedan dess. Samtidigt finns erfarenheterna kvar, lagrade i kroppen. Platserna berättar om människor som betytt något för mig. Berättar om nyfikenhet, upptäckarglädje, men också om frustration och beslutsvånda. Så som livet ofta ser ut när en fortfarande inte riktigt vet vart en är på väg i livet.

 

Nu befinner jag mig mitt i det och vet en hel del mer om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag har gjort val som inneburit att jag både valt till och valt bort. Öppnat vissa dörrar och stängt andra som aldrig kommer kunna öppnas igen. Det känns fint på många sätt, men visst kan där också finnas ett vemod. Samtidigt vet jag av erfarenhet att det ständigt kommer att finnas nya dörrar och möjligheter - så länge nyfikenheten finns - men på ett annorlunda sätt. Annorlunda, men ofta på ett bra vis.

 

/Elisabet :)