/ Allmänt / Boktips /

Boktips - att fejka arabiska

Mitt i semester och resande passar jag på att tipsa om en läsvärd bok. "Konsten att fejka arabiska, en berättelsen autism", skriven av journalisten Lina Liman. Boken bygger på hennes eget liv, utifrån hennes dagboksanteckningar och journaler. Lina Liman är 32 år när hon får diagnosen autism. Då har hon tillbringat sju år av sitt liv inom psykiatrin och redan som liten kämpat för att passa in i en värld hon inte förstår sig på helt och hållet. Hon har lärt sig att fejka och att anpassa sig. Lärt sig att läsa av situationer, men inser att det kräver en enorm energi av henne. Det som för andra är en självklarhet i sociala situationer behöver hon läsa och tolka för att navigera i.

En del av mig dog. En annan del började leva.
 
Under sin resa inom vården har hon träffat över 100 läkare, ett antal terapeuter, ordinerats starka mediciner och behandlats med elchocker. Behandlingar som gett henne olika former av biverkningar och minnesbrist. Det som förändrade allt var ett tjugo minuter långt radioprogram med forskaren och överläkaren Svenny Kopp, som i sin forskning följt ett hundratal flickor med Aspergers syndrom eller högfungerande autism. (Vetandets värld, Sveriges radio P1 den 24 mars 2010.) Få av flickorna hade fått rätt diagnos trots att de varit i kontakt med vården tidigare. Deras problem har förklarats med ett antal andra diagnoser, eller familjeproblem, stressreaktioner och ätstörningar. När Lina Liman lyssnade kände hon för första gången igen sig i de beskrivningar som gavs.
 
Även om kunskaperna om autismspektrat ökat och framförallt kunskapen om tjejers problematik, så finns fortfarande en alltför stor okunskap. Den här boken behövs och borde läsas av personer som arbetar med människor på olika sätt. Min egen erfarenhet är att kunskapsbristerna tyvärr fortfarande är stora även inom vården. Boken är på många sätt en skrämmande läsning. Inte minst genom att den får oss att förstå hur maktlös en person kan bli när ingen förstår henne.
 
Hur ska jag be om hjälp utan att få det att låta som ett hot, en anklagelse,
en naiv föreställning om att någon kan rädda mig? Det finns ingenting att be om.
 
Ju fler som förstår mer om vad den här diagnosen (och andra) innebär, desto fler kan förhoppningsvis stötta på ett adekvat sätt och framförallt inte skuldbelägga den som inte ska skuldbeläggas. 

/Elisabet :)