morochdotters.se

När jag lyssnar till äldre människors berättelser om sina liv är det inte ovanligt att de säger: "Tänk om jag vetat då vad jag vet nu." I den erfarenheten finns ofta ett konstaterande att det är bra att inte veta allt, för då hade en del av livsvägens krumbukter aldrig blivit av. Krumbukter som i sig varit värdefulla och lett dem till erfarenheter de annars aldrig fått göra, eller ens hade kunnat föreställa sig. Flera har sagt till mig: "Om jag förstått tidigare vad jag vet idag - att det mesta så småningom löser sig, även om det inte alltid blir precis som jag tänkt mig - då hade jag kanske vågat mer."

 

Vi vill så ofta veta. Vi vill kunna kontrollera livet. Vi vill välja rätt. Men vi vet egentligen ingenting om vad som väntar bakom nästa krök. Det enda vi kan göra är att ta ett första steg mot något och våga tro att det bär. Att steget leder oss åt rätt håll. På vägen inser vi ofta att det inte bara finns en rätt väg, eller ett rätt beslut. Det finns många och saker sker hela tiden som förändrar förutsättningarna. Därför är det också så viktigt att inte döma sig själv för hårt, när vi ser tillbaka. De beslut vi fattar fattas utifrån de förutsättningar vi har just då. Ingen av oss sitter med ett facit.  När vi är mitt uppe i steget vet vi bara det vi ser just då. Vilket är gott nog. 

 

/Elisabet :)