Hur uppfattas Sverige av andra?
En del av att vara utomlands blir att möta kulturkrockar, vilket vid de flesta tillfällen blir något en skrattar åt där och då. Andra gånger kan samtal leda till något annat, något mindre positivt.
Härom dagen satt jag vid ett middagsbord med lägerdeltagare och en ledare jag aldrig pratat med. Lägerledaren frågade var jag kommer ifrån och reagerade på att jag var svensk. Med mitt franska namn och min mörka hy, var jag verkligen från Sverige? Med uppriktig förvåning över mitt svar frågade han, men var härstammar du ifrån? Var jag härstammar ifrån har många frågat, tillskillnad från i Sverige där de frågar vart mina föräldrar kommer ifrån. Första gångerna jag fick frågan reagerade jag. Jag sa ju precis att jag kommer från Sverige. Men senare har jag insett att de egentligen frågar exakt samma sak som de frågar i Sverige, men bara med andra ord. En nyfikenhet som jag egentligen inte har något emot. Men samtalet med den här mannen var något annat, något jag ännu inte stött på.
Jag vet att jag lever i en bubbla. Jag bor i Stockholm, är uppvuxen i innerstaden och har alltid gått på innerstadsskolor. Mina flöden på sociala medier följer ett visst mönster, då det ändå är jag som sorterar ut vad som ska visas. Mötet med den den här mannen var egentligen inte ens särskilt extremt, men nytt för mig.
Mannen stannade oväntat länge vid min etnicitet. Frågade om min mamma var vit, vad mina föräldrar jobbade med och det började kännas lite väl personligt för ett första samtal. Jag förklarade därför tydligt att jag är svensk och bytte riktning på samtalet. Jag började fråga om hans arbetsuppgifter på lägret. Han berättade lite snabbt att han är dramaledare för att sedan vända samtalet igen till något som jag inte alls var beredd på.
– Hur känns det egentligen att bo i Sveriges huvudstad med den rådande våldsamheten? frågade han med en uppriktig medkänsla i rösten.
– Eh, hur menar du nu?
– Jo men, USA:s president har ju sagt att brottsligheten och våldsamheten har ökat med den ökade invandringen.
– Nja... Alltså det uttalandet var ju inte riktigt korrekt, svarade jag lite försiktigt.
För första gången satt jag mittemot en man som tog president Trumps ord på allvar. Jag vet att det finns de som lyssnar till hans ord och jag vet att det även finns svenskar som håller med honom. I min bubbla däremot har alla bara skrattat eller tagit sig i pannan över hans uttalanden. Alla förstår det allvarliga i att han talar som han gör men känner hjälplöshet i hur det ska gå att bemöta.
Det jag reagerade på var hur han kunde säga något sådant vid ett matbord på ett barnläger. Här satt jag, med min knackiga franska, och försökte försvara flyktingpolitiken och min egen etnicitet. Och efter det här samtalet kände jag något i magen som inte kändes tryggt. Jag kände mig helt enkelt inte bekväm med vårt samtal eller hans sätt att sätta mig i en känslig postition som jag inte riktigt språkligt kunde hantera. Jag valde att lämna samtalet och börja prata med barnen istället.
Samtalet har lämnat mig med många tankar. Jag undrar om han frågar alla mörkhyade barn på lägret var de kommer ifrån. Jag undrar vad han tänker om de asylsökande familjerna som bor på området. Jag undrar hur han kunde ta sig rätten att ställa så personliga frågor till någon han nyss träffat. Jag undrar om han hade frågat annorlunda om jag var äldre.
Som skrivet vet jag att jag lever väldigt skyddat och jag vet att många får uppleva sådana här samtal varje dag. Men för mig var detta nytt, och därför väljer jag att skriva om det. Men med det här samtalet är jag en erfarenhet rikare. Av alla andra på platsen har jag bara mött nyfikenhet kring mitt liv i Sverige och en nyfunnen vilja att besöka Stockolm.
Bilderna är tagna från området där jag för tillfället bor :)
//Issa <3