morochdotters.se

I ett samtal för ett tag sedan var det ett ord som stack ut. Ordet eftertanke. Vi talade om värdet av att våga dröja med att svara. Att inte vara så snabb och effektiv, att tanken inte hinner med. Ordet har funnits med mig sedan dess. Jag prövar att utmana mig själv, ja framför allt att påminna mig själv, om att tänka efter före. Att låta mitt svar landa i kroppen, i magkänslan och erfarenheten, innan jag ger det till någon annan. Då är förhoppningsvis mitt svar ett tydligt "ja" eller ett lika tydligt "nej". 

 

Kanske skulle vi kunna hjälpa varandra genom att aldrig förvänta oss snabba svar på större frågor. Kanske skulle vi alltid skicka med ett "Sov på saken, så hörs vi sen!".

 

Samtidigt lever jag med frustrationen av att så många inte ger några svar alls. Och jag tänker på alla gånger jag skulle önska få något form av svar att rätta mig efter. Gärna ett "ja", eller "nej"  - eller ett "kanske", eller rent av "vet ej", men i alla fall någon form av reaktion för att kunna gå vidare. Det är inte enkelt detta med kommunikation. Kanske skulle ordet eftertanke kunna vara en hjälp också här. Att faktiskt ta fler aktiva beslut, om när ett svar förtjänar att dröja - och även meddela detta,  eller när det är bättre att svara utifrån det en vet just när frågan kommer...

 

/Elisabet :)