/
Allmänt /
Vardagsprat /
Pendelliv
Höstvardag. Idag satt jag fast i pendeltåget för första gången på långt över ett år och lyckades missa ett möte. Det var en märklig känsla av igenkänning. Ja, just det, det här var också en del av den vardag vi hade förut, innan pandemin. Vi har pratat mycket om det vi saknat. Betydligt mindre om det vi gärna skulle vilj slippa. Som strul i lokaltrafiken, trängsel och en del annat. Och väl är väl det. Tids nog blir vi påminda om det ändå, som idag.
Men på samma gång blev jag påmind om andra saker som jag älskar med den här staden - de spontana möten som uppstår när en minst av allt väntar det. Som idag, när jag klev på det försenade tåget och ser en person jag känner som sitter med en tom plats bredvid sig. Vi har inte setts på länge och nu fick vi en hel del tid att prata, eftersom tåget stannade vid i stort sett varenda station på grund av signalfel. Den i vanliga fall ganska korta resan blev betydligt längre.
/Elisabet :)