/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

De älskande


I området runt Parga och även inne i byn är det gott om olivträd och olivlundar. Många av träden har gett frukt åt generationer av människor. Träden här är höga och ståtliga, vilket gör att frukten skördas genom att den får falla på egen hand. Överallt finns som kedjor av svarta nät, som när det är skördetid breds ut och spänns en bit över marken. 

Jag kan inte låta bli att tänka på vad det betyder för en familj att vårda dessa träd, som de har ärvt. Och mina tankar går till områden i Gaza och Palestina där hundraåriga olivlundar skövlas för att nya bosättningar ska beredas på beslagtagen mark. Olivträdet som i sig är en symbol för fred och livgivande kraft i många traditioner...

 I den grekiska mytologin berättas om att trädet tillkom i en strid mellan Athena och Poseidon om vem som skulle få vara Attilas härskare. Attika, området runt Athen. Zeus lät genomföra en gåvotävling där Athena skapade ett olivträd ur Klippan Acropolis. Poseidon, havsguden, skapade en källa med vatten, som dock var salt och därmed oanvändbar för människorna. Athena tilldömdes segern...

I en annan berättelse beskrivs hur Zeus oroas över de rapporter han fått om
mänskligheten. Egoismen sprider sig och människor utnyttjar varandra, de har slutat att ta hand om varandra. Zeus ger sig av för att se om det är sant. 

Utklädd till en fattig man knackar han på i stugorna och ber om mat och husrum över natten. I hus efter hus möts Zeus av ogästvänliga miner, får dörren i ansiktet. På väg att ge upp hoppet knackar han på en sista dörr. Huset är litet, men i trädgården frodas växterna. Dörren öppnas av en äldre kvinna. På frågan om mat och husrum svarar hon - Inte har vi mycket, men det vi har delar vi gärna med oss av, mannen och jag! Den fattige bjuds att stiga in i stugan och sitta ner vid dras bord. De äter och en sängplats hörs i ordning.

Morgonen därpå avslöjar Zeus vem han är. Han vill ge dem en gåva som tack och undrar vad de önskar sig. 
- Ja, svarar de båda och ser på varandra. Vi har redan allt vad vi behöver...
- Men nog måste det ändå finnas något? frågar Zeus och ser sig om i den enkla stugan.
- Jo, en sak finns det allt. Vi önskar få leva tillsammans hela livet och få dö tillsammans.

De fick fler fina år tillsammans och när tiden var inne kom dödens budbärare till dem. De höll om varandra i en varm kram och tackade för livet de fått dela. Så dör de, tätt omslutna i varandras armar och när livsandarna lämnar dem förvandlas de till ett ihopslingrat olivträd. Den seniga, ihopslingrade stammen skjuter sina grenar upp mot himlen och rötterna söker sig djupt ner i myllan. Under åren som kommer fortsätter deras kärlek att ge frukt åt generationer som kommer efter dem...

En fin berättelse och tänkvärd. För också idag breder egoismen ut sig. Men den som delar med sig får så att det räcker... och det blir över...

/Elisabet :)

Grekisk mytologi / Grekisk mytologi Zeus Myten om olivträdet Myten om det älskade paret
#1 / / Anonym:

Jag har varit på Öland och besökt Trollskogen på norra delen av ön.. Träden påminner om dessa grekiska olivträden. Man blir förundrad över dessa "mästerverk'.! Ann

Svar: Visst är det häftigt hur naturen kan tala till oss på då många olika sätt! Både genom sin skulpturala gestaltning, men också hur de talar till vår insida. Att vistas i naturen, i skapelsen, ger mig ofta ett lugn...

/Elisabet :)
Morochdotters

#2 / / Vibeke@admetam.se:

Hej Elisabet, befinner mig just nu på Mallorca och har precis läst din blogg om Zeus och olivträden. Skulle gärna vilja använda den historien i min blogg om jag får. Har precis skrivit lite om olivträd och jag har alltid ngn berättelse som avslutar bloggen. Har inte kollat alla källor där jag skulle kunna hitta historien om Zeus och det äldre paret som blev ett olivträd, men tycker din historia är fin. Vore tacksam om du kunde höra av dig. God fortsättning. Vänligen Vibeke

Svar: Visst är det en vacker historia. Du får förstås gärna använda berättelserna om du vill. De är inte mina egna, även om orden är det. Jag har fått dem berättad för mig muntligt, och har därför ingen skriftlig källa att hänvisa till. Som med de flesta myter finns det säkert olika varianter av dem. Själv tänker jag att myter är till för att berätta vidare och även för att göra egna tolkningar av, utifrån våra egna erfarenheter. Myter bär på någon form av budskap till oss, något att lära sig av.

Men du får förstås gärna länka till min variant av berättelsen, om du vill använda dig av den.

Varma hälsningar, Elisabet :)
Morochdotters