/
Allmänt /
Sagt, hört, och sett /
Möte med Gaudís skapelser
För den som besöker Barcelona är det svårt att inte möta Gaudí och hans verk. Det är med stolthet staden visar upp dem. Det är kreativa skapelser, som inspirerade av sagor (eller om det är tvärtom?) och samtidigt är de alltid gjorde med en enorm hantverksskicklighet.
Hela staden är fylld av spännande arkitektur, både högt och lågt. Många av husen är väldekorerade och stilarna bryter ständigt av mot varandra. Samordning eller likformighet finns inte... även om jag misstänker att det ser annorlunda ut längre bort från stadskärnan.
Gaudí föddes 1852. Hans pappa var kopparsmed. De kreativa sidorna fanns säkert med redan tidigt. Själv studerade hans först konst och därefter arkitektur.
1899 och 1902 köpte köpte affärsmannen Eusebi Güell upp två bondgårdar på Mont Pelat – Det skalliga berget. En plats högt belägen i Barcelona med en magnifik utsikt över staden och havet. Tanken var att bygga ett område med lyxbostäder, i en parkstad. Känns tanken igen? Där skulle finnas en marknadsplats och affärsidkare som de boende kunde tänkas behöva. Gaudí fick uppdraget att utforma parken. Projektet blev ett fiasko. Orsakerna var säkert flera. Men parken desto vackrare. Den är fylld av vackra skapelser i sinnrika former och en mängd mosaik och har fått namnet Parc Güell.
Det berättas om hur Gaudí anställde en stor grupp arbetare vars uppgift var att slå sönder kakel och glas, för att sedan sätt samman dem igen i nya mönster.
På en enorm terass ringlar sig en bänk fram, helt beklädd med mosaik. Det sägs att Miró hittat inspiration till sin konst, just här i parken. Han är säkerligen inte ensam om det.
Mosaiken finns som en röd tråd genom hela parken.
Men den är också fylld av sinnrika konstruktioner, allt i vackra former.
Güell och Gaudí var inte bara uppdragsgivare och artiskt/arkitekt. De var vänner. Parken växte fram, till en början med god fart, men 1914 lät Güell pausa arbetet. Inför sin död testamenterade han parken till staden och som tog över den 1922. Fyra år senare öppnades den som offentlig park.
Sedan 1984 finns den med på UNESCOs lista över våra världsarv. Gaudí har blivit något av ett signum för staden och var erkänd redan under sin levnad. Ändå dog han i ensamhet. På sin ålderdom levde han tydligen mycket ensam. Då han dog var det först ingen som kände igen honom, han sågs som en "vagabond"...
Vilken detaljrikedom. Det är svårt att se och upptäcka allt. Inte utan att jag blir lite sugen på att slå sönder några trasiga porslinsfat, glas och krukor. Alltid kan det bli något av det - om än inte ett helt hus...
/Elisabet ;)