morochdotters.se

När livet förändras drastiskt, när den vi älskar blir sjuk, när vi tvingas lämna det trygga och välbekanta, när döden kommer på besök och när ensamheten gör sig hemmastadd - då förlorar vi fotfästet för en stund. Och det är som det ska.

 

Vi behöver våga känna i hela vår kropp vad det är som sker. När vi med vårt intellekt inte förmår att ta in vad som händer, så talar vår kropp för oss. Rövarhövdingen Mattis, i Astrid Lindgrens bok om Ronja, får se sin gamla vän Skalle-Pär dö i sina armar. Då ropar Mattis: ”Han fattas mig! Han fattas mig så mycket att det känns som att knivar hugger i mitt bröst.” Och livet själv viskar till honom och till oss: Det här är också en del av livet. Stanna upp! Var kvar. Fly inte. Lovis, den trygga och jordnära kvinnan frågar sin man: ”Vill du att jag ska ta dig i min famn?” ”Ja gör det!”, gråter Mattis ”och du också Ronja”. Så står de där alla tre tillsammans i en tät omfamning och delar smärtan. En kram som famnar både sorgen efter Skalle-Pär, men säkert också sorgen över den bristande kommunikationen som funnits mellan Ronja och hennes pappa – och glädjen över att de nu har hittat till varandra igen.

 

Ofta bär vi på mycket i våra liv som vi inte riktigt har koll på. Besvikelser och sorg, som hålls ner under ytan. När något inträffar som gör att det är okej att vara ledsen, okej att gråta och att sörja, kommer också allt det andra upp till ytan. Tårarna renar. Men ibland behöver vi också våga röra vid och prata om det vi tidigare trängt undan. Röra vid det vi inte riktigt har ord för. Som bristande kommunikation och trasiga relationer. 

 

Några tankar i Allhelgonatid... Må ljusen på gravarna brinna ikväll, för hopp, frid och försoning i människors liv och i vår sargade värld.

 

/Elisabet :)