morochdotters.se - Förvaret

2016-04-20 @ 18:04 / Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Förvaret

I måndags åkte jag ut till Migrationsverkets förvar, för att träffa en vän. Det är första gången jag är där och det är en märklig känsla när jag kliver innanför dörrarna. Jag ringer vännens nummer, som i sin tur talar om för personalen att jag är på plats. En stund senare kommer två vakter ner och följer mig upp till avdelningen. Där får jag visa id-kort och låsa in mina saker. "Telefonen får du ta med dig." Därefter öppnar de dörren in till en sluss. Där möts vi. Jag och vännen, som öppnar nästa dörr.

Ett spartanskt rum, utan fönster. Smutsgula väggar. Två fåtöljer, en liten soffa och ett nött träbord. Där tillbringar vi ett par timmar tillsammans. När det är dags att gå upprepas samma procedur igen. Ett telefonsamtal till personalen, som kommer för att låsa upp. Jag får gå ut först. När jag har tagit mina saker och gått ut är det min väns tur.

De som befinner sig här är i väntan. De har ett utvisningsbeslut, men vill inte frivilligt återvända till sina hemländer. För min väns del innebär det något som är okänt. Den närmsta familjen finns här. Föräldrarna och ett yngre syskon har uppehållstillstånd i Sverige.

En timme om dagen får de gå ut på en inhängnad gård. Inomhus finns ett litet gym. I övrigt ingenting. De sover tre i varje rum. En del blir kvar här så länge som ett år. I ett ingenmansland. Den ena dagen ser ut som den andre. Kanske är det ändå lite annorlunda för min vän. En människa som under sina fyra år här i Sverige har hunnit knyta en mängd olika kontakter med människor, genom jobb, träffpunkter för nyanlända och språkcaféer. Svenskan funkar bra. Telefonen är aldrig tyst. Den surrar ständigt till. Människor hör av sig, kommer på besök och vill veta hur det går. Människor som bryr sig.

Vi pratar om det som sker nu, men också om mycket annat. För vännen vill inte ge upp. Hoppet finns där fortfarande, om än som en tynande låga. Men den brinner...

/Elisabet :)