/
Allmänt /
Vardagsprat /
Inte välkommen
Sitter i en park och äter sen lunch. Bara fötter i gräset. Solen värmer och det blåser lite. Lite längre bort leker några barn i plaskdammen. Ett kompisgäng har plockat fram kubbspelet.Kontrasten är total mot förmiddagen, då jag besökte en vän som sitter på Migrationsverkets förvar. Frihetsberövad sedan i början av april. I fredags kom beslutet att det förlängs ytterligare två månader. I rummen bor de två och två. Utevistelse på det inhängnade området är nu på sommaren tillåtet 2 timmar varje eftermiddag. "Brottet" de här människorna begått är att de fått ett utvisningsbeslut, men inte vill återvända och att polisen misstänker att de kan tänkas "avvika" om de inte övervakas.
Jag kan inte låta bli att undra om det inte ligger min vän i fatet att hen har så många svenska vänner. Att hen pratar så bra svenska, fast SFI aldrig erbjudits. Vännen har själv sökt sig till idéella organisationer för att lära sig vårt språk och talar det nu riktigt bra.
Det är så mycket i det här som jag inte förstår. Född i Irak är det dit utvisningen ska ske, eftersom landet betraktas som "säkert". I söndags dödades över 200 människor i ett självmordsdåd. Varje dygn av vistelsen på förvaret kostar runt 3000:-/person. Till det kommer kostnader för advokat, rättsväsende och de poliser som ska assistera vid transporter och förhör. Min vän har ett vitt jobb som väntar där utanför, vilket skulle innebära skatteintäkter.
Men det värsta är nog ändå hur vistelsen bryter ner individen. Dag efter dag av väntan, av grusade förhoppningar...
Är det detta samhälle vi vill ha?
Här skriver jag om när jag besökte vännen på förvaret för första gången. Det var i april. När vi skildes åt idag var de sista orden: "Jag hoppas att vi inte ses här någon mer gång. Utan där. Där ute!"
/Elisabet :(
Men så hemskt att läsa! Blir så ledsen för din vän, och alla andra som sitter i förvar :(