Jag sitter på ett hotellrum, med utsikt över staden. Efter ett par intensiva fortbildningsdagar behöver jag få tid att sortera tankarna och låta hjärnan vila från nya intryck.

 

Igår lyssnade jag till Jonna Bornemark, då hon talade om spänningen mellan det mätbara och det omätbara. Det gav mig nya bilder för det jag så ofta talar och skriver om. Hon gav bilden av hur ett rum skapas i ett spänningsfält. Som att en båge spänns upp mellan det rationella tänkandet och ickekunskapen. Ett uttryck för det är hur kärlekens rum skapas i spänningen mellan längtan efter närhet och spänningen i att inte helt känna den andre. Den dag vi helt igenom tycker oss känna den andre, så försvinner spänningen.

 

Och jag tänker vidare på hur viktigt det är med nyfikenheten, både i ett förhållande och i andra delar av livet. Så länge vi vill veta mer och utforska "den andre", så händer något positivt med oss. Jag tänker att en av de viktigaste egenskaperna hos en lärare är förmågan att väcka nyfikenhet. Det är inte lärarens uppdrag att ge alla svar, men att vara den som väcker frågor och längtan efter att ta reda på mer. En person som hjälper mig att växa. 

 

Vi är ibland alltför snabba med att komma med lösningar och svar på frågor. Ibland kommer svaren innan frågan ens är ställd. Då försvinner kreativiteten och lusten att skapa. De där drivkrafterna som jag tror att vi alla behöver för att må bra, både barn och vuxna.

 

(Jonna Bornemark är professor i filosofi och har bland annat skrivit boken Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanteras världsherravälde.)

/Elisabet :)