Påskhelg i mötet med naturen
I helgen har jag ägnat mig åt att fira påsk, tillsammans med min närmsta familj och med jobbet, i en lagom blandning. En del av tiden har tillbringats utomhus för att möta våren.
Det är fantastiskt att leva i ett land där naturen samspelar så väl med påsken och påskens budskap om döden som en förutsättning för livet.
Efter vintern kommer nu våren med besked. Det växer så det knakar överallt, också inne i staden. I diken, slänter och parker.
I påskens drama finns alla ingredienser. Svek, övergivenhet och utsatthet, kärlek och sorg. Vänskap och rivalitet. Längtan efter att göra och klara mer än vad som är möjligt. Oförmågan. Förlåtelsen och upprättelsen.
Jag funderar på allt det där när jag på påskdagens eftermiddag går i Tantolunden och spanar efter blommor, vänder ansiktet mot solen och vinden och betraktar människorna omkring mig. Vi lever alla med våra egna berättelser och erfarenheter. Ibland kan vi gå och tro att vi är ensamma med det vi bär på, men vi delar betydligt mer än vi tror.
Påskens berättelse är fylld av hopp. Hoppet att det tunga inte förblir tungt och att det också i mörkret finns ett ljus som övervinner det mörkaste töcken. Vi behöver inte vara ensamma. Också när livet känns tomt finns en närvaro som bär.
Solen värmer, både kropp och själ. Vinden blåser rent och ger nytt syre.
Naturens egen skapare använder sin palett och förvandlar det gråa till liv.
Och inte vilket liv som helst. Varje individ är unik och vacker på sitt eget sätt.
/Elisabet :)