I mötet med sorgen
Är det något vi vet om livet, så är det att vi en gång ska dö. Ibland sker det när en människa är mätt på livet och är redo att lämna. Andra gånger kommer döden alldeles för tidigt, då livet knappt har börjat. Oavsett när döden inträffar är vi som står bredvid sällan redo. Att ta avsked från någon vi älskar är smärtsamt. Att ta avsked av någon vi ännu har mycket ouppklarat med är också svårt. Men inför döden har vi inget val. Vi måste släppa taget.
I år har döden blivit närvarande på ett nytt sätt i vårt samhälle, när vi till och med har fått antalet dödsfall det senaste dygnet redovisade på nyhetstid. Jag kan undra ibland vad det gör med oss. Gör det oss mer medvetna om döden och därmed också livet – eller stänger vi av våra känslor?
Ibland är det som att vi är rädda fär att möta någon som sörjer. Rädda för att göra fel eller säga fel saker. Men egentligen är det som behövs i det läget inte våra ord eller göranden, utan själva närvaron.
Vi behöver ha modet att finnas tillsammans med den andre i tystnaden, utan svar. Många människor berättar om att den sortens mänsklig närvaro ger hopp. Tystnaden får ta vid när orden inte räcker till och tystnaden kan i sig bli ett rum för allt som inte kan sägas. För allt det där vi saknar, för allt det där som nu aldrig kommer att bli.
/Elisabet :)