/
Allmänt /
Vardagsprat /
Ärliga relationer
Vi har ett uttryck som säger "Ärlighet varar längst." och jag tror på det. Tror på vikten av att vara ärlig gentemot mig själv och dem jag har omkring mig. Ärlig i allt från hur jag deklarerar till skattemyndigheten till de relationer jag finns i. Samtidigt vet jag att vi behöver problematisera ärligheten på olika sätt. Inte minst gentemot våra medmänniskor. För vad betyder det att vara ärlig?
Att vara ärlig om vem jag är, vad jag tänker och känner är viktigt. Men det betyder inte att jag måste säga allt jag tänker och känner till alla. Särskilt om det kan göra någon annan illa, eller ledsen. Vi behöver fundera över för vems skull vi säger och gör saker. Hur viktigt är det och viktigt för vem? Vi behöver också jämka ihop våra behov och önskemål. Ta och ge. Den här balansakten brottas många storfamiljer och grupper av vänner med, inte minst i semestertider då vi möts i andra konstellationer än vanligt och oftare befinner oss på en plats där vi behöver anpassa oss och ta hänsyn till varandra.
Vi har alla ett ansvar att fundera över vår egen roll och var våga egna gränser finns. Gränser och roller som ser olika ut i olika sammanhang. Många gånger kan det vara bra att tydliggöra våra gränser också för andra, för att förväntningarna ska vara realistiska. Det finns alltför ofta en förhoppning om att andra ska förstå vad vi behöver. Men jag har ännu inte mött någon som är tankeläsare. Det är inte ovanligt att vi kan ha olika bilder och förhoppningar kring en relation. Den kan helt enkelt betyda olika saker för oss. Hur tydliga vi behöver vara handlar förstås också om hur nära varandra vi står. Ju närmre relation desto viktigare är måttet av ärlighet. Ganska självklart egentligen, men inte helt enkelt.
Det kan vara okej att en vänskapsrelation är ojämlik. Det vill säga att den ene ger mer än den andre. Men i längden fungerar det sällan i en nära och tät relation. En sådan behöver vara mer känslomässigt jämlik, även om det kan variera över tid. Lever vi tillsammans håller det sällan om det alltid är den enes behov som går först.
I allt detta kan vi bara börja med oss själva. Fundera över vem jag är och hur mina behov ser ut. Fundera över om jag ger den andre det utrymme som den behöver och om jag själv får det. Vad är verkligen viktigt och vad kan jag backa i? Vad är rimligt att förvänta sig av den andre och vad kan den förvänta sig av mig? Ibland kan det vara svårast att verkligen vara ärlig för sig själv. Ärlig både om mina styrkor och svagheter. Ärlig om mina goda och mindre goda sidor. Ju tydligare vi blir, desto lättare är det. Det är, som så mycket annat i livet, något vi får öva oss i.
/Elisabet :)