morochdotters.se

 

 

 

Jag har alltid fascinerats av bilder i flera lager. Fascinerats av speglingar som skapar något nytt i mötet. Som i bilden ovan, där trädets bark blir en del av rummets vägg och en bit av havsviken får plats i det lilla rummet. Som fotograf är du ofta betraktaren. Den som tittar in i det som sker. Men speglingen i ett fönster gör dig till en del av skeendet. Ibland oavsiktligt, andra gånger högst medvetet. Precis som vi i livet berör varandra med vår närvaro. Blir del av varandras berättelser. Ibland kan vi behöva en bild för att se helheten. Se både utsidan och insidan. Få syn på oss själva.

 

Utöver det är lusthus i sig något speciellt. Ett rum som kan tyckas onödigt, men som kan vara alldeles alldeles nödvändigt. Ett rum att dra sig undan i, när det behövs. Ibland för att få vara ensam. Andra gånger tillsammans med andra. Ett rum som är avskilt, ostört. Där tankarna får tänkas färdigt. Men där också det kravlösa samtalet och skratten får utrymme. 

/Elisabet :)