Nya vägar
En ny fas i livet innebär att mannen och jag semestrar på egen hand numera. Genom att vi har alla i vår familj, på båda sidor, boendes på långt avstånd har ofta våra familjesemestrar inneburit en hel del åkande. När en dessutom reser med barn vill en inte gärna ta omvägar som gör att restiden förlängs ytterligare. Det har gjort att vi ofta åkt de stora vägarna och vissa rutter är återkommande. I takt med att barnen blivit äldre har vi ändå gjort en och annan avstickare. Nu har vi bara oss två att ta hänsyn till och konstaterar att vi inte alls behöver planera på samma sätt och vill utmana oss själva att välja nya vägar.
Det får mig förstås att tänka vidare. För mig har resandet alltid varit en symbol för livet. Under vår livsresa slår vi följe med människor. Reser tillsammans ett tag, innan våra vägar går åt olika håll igen. Där finns rastplatser på vägen, transportsträckor där resan sker i snabb takt och andra delar där det kan kännas som att trampa i lera...
Många gånger följer vi samma väg gång på gång. De upptrampade stigarna, är vi trygga och välbekanta med. Men rätt som det är vågar vi oss på en helt ny väg, eller hamnar på den av misstag. En väg som rent av gör att vi kommer vilse för en stund. Inte känner igen oss och blir osäkra. En väg som så småningom visar sig leda oss till något nytt, något vi innan inte kunnat föreställa oss.
Allt har sin tid och nu är nog tiden att hålla ögonen öppna för det som finns vid sidan om den stora vägen. Tid för ett resande i en annan takt och i en ny trakt. Det behöver inte alltid innebära att resa längre bort, utan kan mycket väl handla om att resa nära - men söka nya perspektiv.
/Elisabet :)