Trastextil på Östasiatiska - Boro
I fredag besökte jag och en vän Östasasiatska museet för att se utställningen "Boro - nödens konst".
Jag hade sett fram emot utställningen och blev inte besviken.
Boro är en japansk teknik för att ta tillvara kläder genom att lappa och laga. Ofta sker det genom att använda sig av små tygbitar, som har återanvänts från sådant som inte längre går att lappa. Det är en hantverkskonst som utvecklats bland bönder och fiskare, i miljöer där ingenting får gå till spillo.
Kläder och andra textilier har lagats genom generationer. Ofta med tyger av hampa, som odlades i området. Bomull var en åtråvärd vara eftersom den skeppades in. Ofta köptes lumpknyten av små spillbitar och begagnade tyger som sedan användes för att lappa med. De tygbitar so inte gick att göra lappar av togs ändå tillvara för att dra ut trådar att sy med.
De äldre borokläder som visas i utställningen är från 1870 - 1950 talet. Många av dem kommer från samma region Tohoko på ön Honcho. Ett område med kallt klimat, där mångaägnade sig åt fiske och jordbruk eller arbetade i gruvor.
Ofta lappades kläderna på insidan, för att visa en enhetlig utsida. Kylan gjorde att många bar kläder i lager på lager. Den här skoluniformen (1910-1950-tal) är sydd av svalt hampatyg, vävd i hemmet. Men är sydd av någon som har tillgång till symaskin.
Här syns också ett exempel på det japanska broderiet sashiko. Det finns många olika mönster, men alla bygger på förstygn som sys i geometriska former. Ofta sys de genom flera lager av tyg för att laga eller förstärka och förstås för att göra plagget varmare. Det japanska ordet "sashiko" betyder ungefär "små hugg".
Det här är en "donja", ett sovplagg där hela familjen kunde krypa in för att hålla värmen tillsammans. Den här donjan har ett yttertyg i form av en trasväv, så kallad "saki-ori" och tillverkad av tunna tygremsor som är så slitna att de inte längre går att lappa med. (1910-1950-tal)
Den här donjan äger hela 14 kg och är gjord av en mängd små lappar som sytts ihop, lager på lager för att ge värme. Det r tyger från tidigare kläder och handdukar. Mellan dessa tyglager har det lagt hampafibrer för att isolera.
Det här är ett "livstyg", kallat "bodoko" eller "bodo" och kommer från Aomoriregionen. Tyget lades under den kvinna som skulle föda och hon höll sig i ett rep som hängde från taket. Livstyget hade ofta gått i arv genom flera generationer och lagats vartefter med tyg från äldre släktingars kläder. Symbolisk födes barnet ner i detta tyg, buren av äldre generationer.
Just den här berättelsen om livstyget fastnade jag för. En vacker tanke so utrycks praktiskt i hur generationer möts och följer varandra.
En skiss som visar hur tygbitar har fogats samman till en helhet. Just den här tydliga skissen satte igång min hjärna. Jag har fortfarande en hel del gamla jeans liggande som jag ärvt från olika håll och lappar sedan jag gjorde vårt stora sängöverkast. De ska få bli en kortare jacka i lappteknik. Någon dag. Någon gång. Det tar ibland ett tag innan mina projekt konkretiseras...
Det här är en utställning av det slag jag går igång på och blir inspirerad av. Det är faschinerande att se den kunnighet och hantverksskicklighet som finns i dessa kläder och tyger. Samtidigt finns här också perspektivet av att faktiskt ta till vara i princip allt. Något som vi i vår del behöver bli ännu bättre på. Både att från början tillverka utifrån ett hållbarhetsperspektiv, men också att ta vara på och laga det vi redan har.
Yterligare ett par blogginlägg jag skrivit som rör boro och sashiko:
För ett par år sedan gick jag en dagskurs på Folkuniversitetet för att lära mig grunderna i sashiko. Ett sätt att laga dekorativt med efterstygn.