/
Allmänt /
Vardagsprat /
Växtkraft
Jag gick förbi en stugvägg häromdagen, där det börjat växa i en glipa. Gröna blad, som är skott till ett träd. För huset är det förstås inte bra. Men jag kan inte låta bli att fascineras av den livskraft, som finns i naturen. De små frön som flyger kring
i luften, och som när de mognat tar fäste någonstans och börjar gro. Ibland på de mest oväntade platser. På något sätt ger det mig hopp.
Den där livskraften bär de flesta av oss inom oss. En obändig kraft som vill leva, som vill framåt, växa och utvecklas - också i situationer som kan kännas näst intill omöjliga. Ibland kan den kraften, när livet känns tungt, kännas som en tynande låga.
Då är det så viktigt att det finns människor omkring som kan värna och skydda den lilla lågan, så att den kan växa sig stark. Människor som är beredda att bära ett tag, tills den andre orkar på egen hand.
Vissa platser och gemenskaper har förmågan att bli till växthus, där ömtåliga plantor kan få växa till sig tills de är kraftiga nog att planteras ut på friland. Men också på friland behöver den enskilda plantan omsorg nu och då. Både i form av
näring, vatten, sol och skugga. Detsamma gäller för oss människor. Ingen av oss mår bra av att tvingas klara oss helt på egen hand.
Var hittar du dina skyddade platser? Platser och sammanhang där du får näring och omsorg? Är du själv med och skapar utrymmen så att också andra kan få växa och må bra? Jag tror att vi alla behöver ställa oss båda dessa frågor, eftersom vi mår
bra av att både få ta emot och att ge. Vi mår bra av att både bli sedda och bekräftade i våra behov och vår längtan, liksom att få ge den uppmärksamheten och stödet till andra.
Och om behovet av både nödutgångar och nödingångar.
/Elisabet :)