Fulufjället
I sommar tog jag en semestervecka i augusti efter att ha jobbat hela sommaren. Den veckan spenderades med tre fina vänner uppe på Fulufjället. Med mig upp på fjället hade jag en engångskamera!
Redan i våras blev jag tillfrågad av de tre andra om att följa med på en fjällvandring till sommaren. Glatt tackade jag ja och förslaget var Jämtlandstriangeln. När datumet närmade sig dök Fulufjället plötsligt upp som förslag och efter en kort diskussion bokade vi stugboende hos Rösjöstugorna. Ett mycket bra beslut, som passade oss perfekt!
Vi bodde i samma stuga i fyra nätter och gick dagsturer i tre dagar. På så sätt gick vi med lätt packning utifrån orken vi hade. Det kändes helt prestationslöst och väldigt bekvämt.
Att gå i en natur som sträcker sig längre än blicken når gjorde att jag kände mig väldigt liten. Liten på ett skönt sätt. Egentligen gör jag så mycket i vardagen som i det stora hela inte spelar någon större roll. Som en vän så fint sa: "Det är ju det här som är att vara människa, att vandra i Guds skapelse." Våra prestationer ger resultat, resultat som kan upplevas som en bekräftelse av vår existens och mening. Men om vi skalar av alla lager av prestationer så kan vi existera genom att bara vara människa.
Resan gav mig helt klart mersmak för att vandra igen. Intresset av att vara uppe på höga toppar upptäckte jag redan i Peru. Men jag behöver ju inte åka så långt för att få en naturupplevelse...
//Issa<3