Dodekalitten
Dodekalitten är ett spännande konstverk på norra Lolland, i Danmark. Ett konstverk som är under uppbyggnad. Det påbörjdes 2010 och förväntas avslutas 2025. När verket är klart ska det bestå av 12 grafitfigurer 7-9 meter höga, dör själva huvudena är 2 meter. Skulpturerna står vända mot varandra i en cirkel på 40 meter i diameter.
Från parkeringen går vi först genom en barrskog med höga träd. Så öppnar sig skogen och fälten breder ut sig. På höjden en bit bort syns skulpturerna.
Än så länge är det åtta skulpturer som tagit form. Ytterligare två stenar är resta och två platser är ännu tomma. Dodekalit är det greikiska ordet för sten och bildhuggaren bakom verken är Thomas Kadziola.
När vi närmar oss platsen möts vi av en ljudmatta, som vartefter ändrar form och karaktär. För oss var det en överraskning och gav hela konstverket ytterligare en dimension. Under dygnets ljusa timmar hörs ljudverket Solkrets, skapat av Wayne Siegel. Musiken förändras gradvis utifrån ett datarogram som påverkas bland annat av solens upp- och nedgång.
Framför varje skulptur finns en stor, platt sten placerad och inbjuder oss besökare att slå oss ner, vilket många gör. Det sitter och ligger människor på stenar och gräsmattor. Andra strövar runt. Jag sätter mig ner bland alla andra Det är som att platsen inbjuder till meditation och betraktelse. Inte bara en betraktelse av konsten, utan också av något djupare, mer existentiellt.
Varje betraktare ser och upplever förstås olika saker. Men för mig talar mötet med stenarna om människans litenhet inför naturen och hennes längtan efter att behärska sin omgivning. Här finns spänningen mellan människans möjlighet att samspela med skapelsen, att bruka eller missbruka den.
Här finns ansikten med öppen, seende blick.
Och ögon som blundar för omgivningen. Blundar hen för att stänga ute något, eller för att kunna bli mer seende inåt? Eller kanske för att kunna skärpa de andra sinnena, som hörseln och smaken?
Den ännu inte skulptureade stenen har likväl spår av människans händer.
Den hårda graniten möter omgivningens böljande fält.
Ett verk med tolv skulpturer, vända mot varandra i form av ett solur, eller som årets tolv månader. Jag undrar vad människor som ser det här verket kommer att tänka kring det, den dag det inte längre finns någon som kan berätta om hur det skapats? Skulpturer skapade av människohänder, som kommer att finnas här långt efter att konstnären själv inte längre gör det. Om de får stå ifred.
Tysta står de där och kommunicerar med varandra och oss. Låter sig betraktas. Inbjuder oss att stanna upp för en stund och bli en del av deras gemenskap.
/Elisabet :)
Bilderna tagna med drönare är fotograferade av min man, de övriga av mig.
Vill du läsa mer om Dodekalitten hittar du det här.
En annan plats vi besökt i sommar med konstverk i naturen är Konst på hög, utanför Kumla.
Ser ut att vara ett häftigt konstverk. Inte så tokigt att ha en drönarförare i familjen 😊.