/
Allmänt /
Vardagsprat /
Rosängen
Det finns många fina platser i Stockholm. En del av dem har skapats och sköts om helt ideellt av människor som brinner för det de gör och som vill kspa vackra platser som också andra kan få ta del av. En sådan plats finns på Långholmen. En trädgård kallad för Rosängen.
Rosängen, eller i folkmun, Kerstins trädgård. Själv har jag inte upptäckt den här platsen förrän helt nyligen, trots att jag vandrar runt på den lilla ön ett otal gånger. När jag och mannen var där häromveckan mötte vi skapren själv; Kerstin Wilton. Hon berättade gärna om hur trädgården tog form på 90-talet. Nedan följer hennes egen berättelse, så som den berättas för besökare på platsen via ett pappersark...
Rosängen, en torpgård utan torp.
På 1990-talet var det här fortfarande en grusplan där parkfordon parkerades efter arbetsdagens slut.I baracker på hjul att öns parkarbetare omklädnings- och lunchrum. Så fick parkarbetarna bättre utrymmen och lämnade ängen. Ett tunt lager jord spreds ut ovanpå den asfalterade vägen och de många lagren av grus. Under lagren av grus finns stenblock och knackesten från fängelsetiden.
2001 planetrade jag de första buskarna på ängen. Många fler har kommit till under årens lopp. Rosorna är tåliga, gammeldags rosor av typer Alba, Gallica, Bourbon, Rugosa, Rubiginosa och Pimpinellifolia. De blommar en kort tid varje sommar och de blommar på fjolårskvist - likt syrener. Beskär man dem på samma sätt som moderna buskrosor får man alltså inga blommor alls. Den korta blomningstiden kompemseras av en ljuvlig doft. Flera buskar är skuggtåliga.
Rosängen är en brukarlott i samarbete med Ösdermalms stadsdelsnämnd. Stadsdelsnämnden står bland annat för staket och jord. Blommorna betalar jag själv. De första tio åren bar jag hit vatten i en ryggsäck och under torrperioderna drog jag hit vatten på en vagn. Numera är vattenfrågan löst genom stadsdelsnämndens försorg.
Jag använder inga växtgifter här på Rosängen och inte heller några maskiner. Jag har velat skapa k'nslan av en gammaldags torparträdgård, där det vilda blandas med det vårdade. Vad jag också velat visa är att träd förhöjer rosornas skönhet och vice versa. Träden ger skugga, vackra ljusskiftningar och skyddar mot hårda vindar. Rosängen har porträtterats i flera artiklar och två trädgårdsböcker.
Hjärtligt välkomna in att vandra runt en stund. /Kerstin.
Så här tidigt på sommaren blommar ännu inga rosor, men det är gott om lökväxter, framförallt tulpaner av olika sorter.
Platsen är verkligen en liten oas, där planterade växter samsas med den vilda naturen.
I trädgården finns slingrande gångar för oss besökare och överallt finns det saker att upptäcka. Växter och små hälsningar.
Sådana här platser gör mig verkligen glad. När människor skapar vackra miljöer och generöst vill dela dem med andra. Jag tror faktiskt att det får oss att må gott. Både att få del av det någon annat skapat och för den som delar med sig. Tråkigt nog finns det de som inte låter det vackra var ifred och som rent av gräver upp sådant som planterats. Men Kerstin och de som stöttar henne fortsätter ändå sitt arbete.
Just nu är Almen i sitt esse, ännu är frökapslarna gröna, men snart nog kommer de att torka för att föras bort av vinden. Naturen har sin gång.
Och trädgården ska jag återkomma till för att se när rosorna blommar. Sätta mig ner på en sten och njuta av doften.
En annan vacker trädgård som skapas av idéella krafter är Dahliaträdgården i Enskede. Väl värd ett besök. I Vasastan finne en liten pärla som heter Sinnenas trädgård. Det är en terapiträdgård för äldre, som också är öppen för andra besökare. Här arbetar de för att tala till olika sinnen och till de äldres minnen. Jag skrev om trädgården för några år sedan: I nationaldagsskrud. I januari. Utanför trädgården finns en dikt skriven av Mannheim, som berättar om vad det kan betyda att få strosa runt i trädgården och minnas.
/Elisabet :)