morochdotters.se

Jag gillar att baka. Det går så bra att tänka när händerna bearbetar degen och doften av nygräddat bröd som sprider sig i lägenheten gör mig glad. Samtidigt som jag knådar och gräddar funderar jag på ett tal jag ska hålla i morgon. Ett tal till föräldrar och familj som välkomnar lillasyster. En ny människa, en gåva till oss alla. I rummet bredvid håller vårt äldsta barn, sonen, på att packa. Hallen fylls alltmer av väskor och instrument. I morgon ska han skjutsas uppåt landet för att gå ett år på en folkhögskoleutbildning. Första flytten hemifrån, men med all säkerhet inte den sista. 

 

Livet förändras hela tiden. Ibland sakta, ibland bryskt. Jag tänker ofta på det som en resa. En resa där vi får följas åt. längre eller kortare sträckor. Att bli förälder är stort. Att stå med barnet i sin famn första gången, se blicken och inse att nu hör vi ihop - det är stort. Under åren förändras rollerna och både barn och förälder får anpassa sig till varandra och till allt som sker omkring. Det är mycket vi inte vet då resan startar, men vi lär oss efterhand. Och somligt lär vi oss kanske aldrig, men gör så gott vi kan. 

 

Kanske är just det, det allra viktigaste - viljan att försöka göra så gott vi kan och insikten att allt inte alltid blir som vi tänkt. Som förälder har jag ofta tänkt att ärligheten är viktig. Att jag också kan erkänna när jag gör fel och be om förlåtelse. Att jag inte alltid vet, men att vi tillsammans kan söka efter svar och lösningar. Att jag också kan visa stolthet och glädje över sådant jag gjort och gör. Helt enkelt för att jag tror att barnen lär sig minst lika mycket av hur vi lever och agerar som av det vi säger...

 

I helgen börjar en ny fas för alla här i familjen. Det blir bara fyra vid bordet... ett tag framöver. Det är också stort, på sitt sätt. Att se barnen, som inte längre är barn, ge sig av på sin egen resa.

 

/Elisabet :)