morochdotters.se

Igår kom jag att tänka på en dikt som jag tycker mycket om. En dikt jag återkommer till ibland, men som nu legat i träda ett tag. Den har ett bildspråk som landar i mig. Nu är det länge sedan jag själv vävde, men minnet sitter ännu i kroppen. Arbetet med varpen, solvandet och inslaget... och trasor klipper jag alltjämt av resttyger som inte går att göra något annat med. 

 

Dikten landar väl i allt det som sker i vår värld idag, med krig och konflikter och miljöproblem som i sin tur driver människor på flykt. Om bara några dagar startar det stora klimatmötet i Paris, där världens ledare förhoppningsvis ska kunna komma överens om ett nytt klimatavtal. Den 30 november till den 11 december är datum att hålla i minnet. Det behövs ett gemensamt agerande för att något ska ske. Vi i den rika delen av världen har en stor del av bördan att bära. Åter en fråga som kan kännas alltför stor att greppa. Dikten förmedlar en fin gudsbild och ett starkt hopp. Det är inte kört!

 

Gud gråter.

Den skapelsens sköna gobeläng

som hon vävde med en sådan glädje

är stympad, sönderriven,

förvandlad till trasor

dess skönhet sliten itu med våld.

 

Gud gråter.

Men se!

Hon samlar ihop trasorna

för att väva något nytt.

 

Hon samlar

det hårda slitets trasor

försöken att försvara

initiativen för fred

protesterna mot orättvisor

allt det som tycks

smått och svagt

ord och handlingar givna

som offer

i hopp

i tro,

i kärlek.

 

Och se!

Hon väver dem tillsammans

med jublets gyllene trådar

till en ny gobeläng

en skapelse rikare, vackrare

än den gamla!

 

Gud väver

tålmodigt, uthålligt

med ett leende

som skimrar likt en regnbåge

över hennes ansikte, randat av tårar.

 

Och hon inbjuder oss

inte bara att fortsätta

att ge henne

vårt arbetes

och vårt lidandets trasor.

 

Utan ännu mer -

att sätta oss intill Henne

vid Jublets vävstol

och väva

tillsammans med Henne

den Nya Skapelsens Gobeläng.

 

Av M Rienstra.

Övers. Margareta Johansson

 

Bilderna i inlägget är tagna i Alanya, i Turkiet, för några år sedan. En kvinna satt ute på gatan med sin spinnrock och vävstol. Hon spann i silke och vävde på plats. Vilken spinnrock!!! Jag kunde förstås inte låta bli att prata med henne en stund och även köpa med ett vackert band. Det känns som att bilderna stämmer väl överens med dikten...

 

/Elisabet :)